familj med vatten, och att rapphönsen knappast hade kraft nog att flyga undan, när de förföljdes. Den lägsta beräkningen uppskattade förlusten af hornboskap ensamt i provinsen Buenos Aires till en million stycken. En egendomsegare vid San Pedro hade före dessa år 20,000 nöt, men vid slutet af år 1830 fans icke ett enda djur qvar. San Pedro är beläget midt i den bördigaste trakt och är redan nu åter ymnigt försedt med djur. Icke dess mindre måste under senare delen af ”gran seco” lefvande hornskap införas sjöledes för invånarnes uppehälle. Djuren ströfvade bort från landtgårdarne och blandades under vandringen söderut tillsamman i sådana massor, att en komité utsändes af regeringen i Buenos Aires för att bilägga tvisterna emellan de olika egarne. Sir Woodbine Parish omtalade för mig en annan häraf härflytande ganska egen orsak till tvistemål, i det till följe af den långvariga torkan sådana massor dam blåste omkring, att alla gränsmärken i detta öppna land snart utplånades och man icke kunde få reda på gränserna för sina egor.
Ett ögonvittne berättade mig, att boskapen i skockar af tusental rusade ut i Parana och, då de voro utmattade af hunger, icke förmådde arbeta sig upp för de gyttjiga stränderna, utan drunknade. Den del af floden, som rinner förbi San Pedro, var så uppfyld med ruttnande djurkroppar, att en skeppare berättade mig, att stanken gjorde den fullkomligt ofarbar. Tvifvelsutan omkommo sålunda i floden åtskilliga hundra tusen djur, hvilkas förruttnade kroppar sågos flyta utför strömmen, hvarefter många sannolikt nedbäddades i La Plataflodens mynning. Alla småfloder blefvo starkt salthaltiga och detta förorsakade på vissa ställen döden för en mängd; ty när ett djur dricker af sådant vatten, så repar det sig icke åter. Azara beskrifver de vilda hästarnes raseri vid ett dylikt tillfälle, i det de rusade ut i träsken, der de, som kommo först nedtrampades och krossades af dem, som följde efter. Han tillägger, att han mer än en gång sett de döda kropparne af öfver tusen vilda hästar, hvilka sålunda omkommit. Jag märkte att de mindre strömmarne i Pampas voro på bottnen belagda med en breccia af ben, men denna härrör sannolikt snarare af en efter hand skeende aflagring, än af ödeläggelsen på någon viss tidpunkt. På 1827—32 årens torka följde en mycket regnig tid, som förorsakade stora öfversvämningar. Till följe häraf är det nästan säkert, att några tusen benrangel begrofvos under det följande årets aflagringar. Hvad skulle en geolog tänka, när han såg en sådan ofantlig samling ben, af alla slags djur och af alla åldrar, på detta vis inbäddade i en mäktig, jordartad massa? Skulle han icke anse att
