en öfversvämning öfversköljt landets yta, snarare än att det tillhörde tingens vanliga ordning[1].
Den 12 oktober. — Jag hade ämnat ytterligare utsträcka min utflygt, men som jag icke befann mig rätt väl, nödgades jag återvända på en balandra eller ett enmastadt fartyg af omkring 30 läster, hvilket var destineradt till Buenos Aires. Som vädret icke var vackert, förtöjde vi tidigt vid en gren af ett träd på en af öarne. Parana är full af öar, som ständigt förminskas eller förstoras. Skepparen kunde minnas huru åtskilliga större hade försvunnit, medan andra åter hade bildats och blifvit skyddade af växter. De bestå af gyttjeblandad sand, som icke innehåller den minsta sten och voro då omkring fyra fot öfver flodens yta; men under de periodiska flödena stå de under vatten. De hafva alla samma utseende; talrika pilar och några få andra träd äro sammanbunda med en stor mängd olika slingerväxter och bilda sålunda täta snår, hvilka utgöra tillflyktsorter för capybarer och jaguarer. Fruktan för de senare förstörde helt och hållet allt nöje man hade af att ströfva omkring i skogarne. Sålunda hade jag denna qväll icke gått hundra steg, förr än jag fann otvifvelaktiga tecken till att jaguaren nyss varit der och var tvungen att vända om. På alla öar sågo vi spår af dessa djur och liksom under en föregående utflykt ”el rastro (spår) de los Indios” hade utgjort samtalsämnet, så var nu ”el rastro del tigre” det.
De stora flodernas skogbevuxna stränder tyckas vara jaguarens älsklingstillhåll; men söder om La Plata sade man mig, att han höll sig i insjövassarna; ty hvar helst de äro, så tyckas de behöfva vatten. Capybaran är deras vanliga rof, så att man vanligtvis säger, att der capybaran är allmän, är det icke mycken fara för jaguaren. Falconer påstår, att det finnes många jaguarer vid södra sidan af La Platamynningen och att de mestadels lefva af fisk, en uppgift, som jag har hört äfven från andra håll. Vid Parana hafva de dödat många vedhuggare och hafva till och med nattetid gått om bord på fartyg. Ännu finnes en person lefvande i Bajada, som anfölls af en jaguar, när han kom upp på däck i mörkret. Han undkom likväl med förlusten af en arm, hvilken blef så skadad, att han ej kan begagna den. När öfversvämningarne jaga dessa djur från öarne äro de farligast. Man berättade att för några år sedan en mycket stor jaguar råkat komma in i en kyrka vid S:a Fé, hvarvid två prester, som gingo in, dödades den ene efter den andra och en tredje, som kom för att se hvad
- ↑ Dessa perioder af torka tyckas vara regelbundet återkommande. Man uppgaf för mig tiden för åtskilliga andra och det var omkring femton års mellanrum.
