Sida:En naturforskares resa omkring jorden.djvu/127

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
1833.]119
jaguarens lefnadssätt.

som stod på, undkom med knapp nöd. Djuret dödades genom ett skott från ett hörn af bygnaden, hvilken ej hade tak. Vid dessa tider åstadkomma jaguarerna äfven stora härjningar bland hornboskap och hästar. Det påstås att de döda sitt byte genom att afbryta dess nacke. De återvända sällan till den döda kroppen, om de förjagas ifrån den. Gauchos säga, att när jaguaren ströfvar omkring om nätterna, oroas han mycket af räfvarne, hvilka skällande följa honom. Detta är en egendomlig öfverensstämmelse med det allmänt bekräftade förhållandet, att schakalerna på ett lika uppmärksamt vis beledsaga den ostindiska tigern. Jaguaren är ett bullersamt djur, som ryter mycket om nätterna och synnerligen före fult väder.

Då jag en dag jagade vid stränderna af Uruguay, visade man mig vissa träd, till hvilka dessa djur ständigt återkomma, såsom det sades, för att hvässa sina klor. Jag såg tre dylika träd, och framtill var barken glattsliten, liksom af ett djurs bröst och på ömse sidor voro djupa skåror eller rättare refflor, hvilka sträckte sig nära halfannan aln i sned riktning. Skårorna voro af olika ålder. Det är vanligt, när man vill förvissa sig om jaguarer finnas i grannskapet, att undersöka dessa träd. Jag tror att denna jaguarens vana är fullkomligt lik den, som man när som helst kan få se hos den vanliga katten, då han med utsträckta ben och klor klöser ett stolben, och jag har hört berättas att unga fruktträd på detta sätt blifvit mycket skadade i en trädgård i England. En dylik vana måste också finnas hos puman; ty på den bara, hårda marken i Patagonien har jag sett skåror så djupa, att intet annat djur kunde hafva gjort dem. Ändamålet dermed är, såsom jag tror, att afslita de ojemna spetsarne på klorna och icke, såsom gauchos tro, att hvässa dem. Jaguaren dödas utan mycken svårighet med hundar, som drifva honom upp i ett träd, der han snart affärdas med kulor.

Till följe af dåligt väder stannade vi två dagar vid våra förtöjningar, hvarunder vårt enda nöje bestod i att fånga fisk till vår middag. Också fans det flera slag och alla goda att äta. En fisk, kallad ”armado” (Silurus) är märklig för det sträfva, knarkande läte som han gör, när han fångas med krok och ref, och hvilket tydligen kan höras, när fisken är under vatten. Denna fisk har äfven förmågan att medelst den starka taggen i både sin bröst- och ryggfena fatta säkert tag i hvilken sak som helst, såsom ett årblad eller en metref. På qvällen var vädret nästan tropiskt, i det termometern stod på 26°. En mängd eldflugor foro omkring och muskiterna voro mycket besvärliga. Jag höll ut min hand i fem minuter och den var snart svart af dem. Jag