sönderslitas af stalshvälfningar, hvilka skola blifva våldsamma i samma mån, som det föregående lugnet varit onaturligt. Liksom för alla andra sydamerikanska stater, återstår för detta land att lära sig, att en republik icke kan lyckas förr, än den inom sig hyser ett visst antal män, hvilka äro genomträngda af rättvisans och hederns grundsatser.
Den 20 oktober. — Ändtligen anlände vi till mynningen af Parana och som jag var mycket angelägen att komma till Buenos Aires, gick jag i land vid Las Conchas i afsigt att derifrån rida dit. Då jag landsteg, fann jag till min stora öfverraskning att jag till viss grad var en fånge, emedan en våldsam revolution hade utbrutit och alla hamnar voro belagda med embargo. Jag kunde icke återvända till mitt fartyg och att färdas landvägen till staden kunde alls icke komma i fråga. Efter ett långt samtal med kommendanten, erhöll jag tillåtelse att nästa dag besöka general Rolor, som förde befälet öfver en af de upproriskas afdelningar på denna sidan om hufvudstaden. Om morgonen red jag följaktligen till lägret. Generalen, officerarne och soldaterna sågo alla ut som och voro äfven, efter hvad jag tror, stora bofvar. Aftonen innan han lemnade staden, gick generalen sjelfvilligt till guvernören och gaf med handen på hjertat sitt hedersord, att han åtminstone, om ingen annan, skulle förblifva trogen till det yttersta. Generalen sade mig, att staden vore strängt innesluten och att allt hvad han kunde göra, var att gifva mig ett pass till rebellernas öfverbefälhafvare vid Quilmes. Vi måste derföre göra en stor omväg kring staden och det var endast med mycken svårighet vi kunde få hästar. Jag emottogs mycken höfligt i lägret, men man sade mig, att jag omöjligen kunde få inkomma i staden. Jag blef mycket bekymrad deröfver, emedan jag trodde att Beagle skulle afsegla tidigare från La Plata än sedan verkligen blef fallet. Men då jag kom att omnämna general Rosas förbindliga godhet emot mig vid Colorado, så kunde ett trolleri icke hafva förändrat ställningen hastigare, än detta samtal gjorde det. De sade mig genast, att fastän de icke kunde gifva mig något pass, kunde jag likväl, om jag ville lemna min vägvisare och mina hästar, få komma förbi deras förposter. Jag gick med nöje in härpå och en officer sändes med mig för att säga till, att jag icke skulle hindras vid bron. Vägen var alldeles öfvergifven på en half mils sträcka. Jag mötte endast en liten trupp soldater, hvilka åtnöjde sig med att allvarsamt se på ett gammalt pass, och slutligen var jag icke litet belåten att befinna mig inom staden.
Denna statshvälfning stödde sig knappast på någon förevändning till klagomål. Men det skulle vara orimligt att fråga efter
