förevändningar i en stat, hvilken under loppet af nio månader (från februari till oktober 1820) undergick femton styrelseombyten, ehuru hvarje guvernör, enligt statsförfattningen, var utvald för en tid af tre år. Denna gång lemnade en skara af tillsamman sjuttio personer, hvilka voro Rosas anhängare, trötta vid guvernören Balcarce, staden och med fältropet ”Rosas” tog hela landet till vapen. Staden blef instängd, inga lifsförnödenheter, inga nötkreatur eller hästar fingo införas. För öfrigt var det endast ett obetydligt skärmytslande och några få personer stupade dagligen. Partiet utanför staden visste nog att det genom att hindra tillförseln af kött säkert skulle bli segrande. Rosas sjelf kunde icke hafva haft kännedom om denna resning, men den tyckes hafva varit i fullkomlig öfverensstämmelse med hans partis planer. Ett år förut utvaldes han till guvernör, men han antog ej valet, såvida salan icke ville gifva honom utomordentlig makt. Man vägrade detta och från den tiden har hans parti visat att ingen annan guvernör kunde bibehålla sin plats. Striden förlängdes afsigtligt på ömse sidor till dess man skulle få höra från Rosas. En skrifvelse anlände några dagar efter min afresa från Buenos Aires, hvari förklarades att Rosas ogillade att lugnet blifvit stördt, men att han trodde att det parti, som befann sig utanför staden, hade rätten på sin sida. Genast vid inhändigandet af denna skrifvelse flydde guvernören, ministrarne och en del af soldaterna till ett antal af några hundrade från staden. Rebellerna intågade, valde en ny guvernör och betaldes för sina tjenster till ett antal af 5,500. Af dessa tilldragelser kunde man tydligen se att Rosas slutligen skulle blifva diktator, ty för konungatiteln har folket i denna liksom i andra republiker en synnerlig motvilja. Sedan jag lemnade Sydamerika, har jag fått veta att Rosas blifvit utvald, med så stor makt cch för en så lång tid, att det helt och hållet står i strid med republikens konstitutionella grundsatser.
