Sida:En naturforskares resa omkring jorden.djvu/136

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
128[kap. viii.
banda oriental och patagonien.

kunde godt föda tre till fyra gånger detta antal; af ston funnos 800, jemte 150 tämda hästar och 600 får. Der var god tillgång på vatten och kalksten, ett simpelt hus, förträffliga corraler och en aprikosträdgård. Han hade för allt detta blifvit bjuden 36,000 riksdaler och ville endast ha 9,000 riksdaler till, men skulle sannolikt sälja det för mindre. Det största besväret med en sådan landtgård är att två gånger i veckan drifva boskapen till ett i midten beläget ställe, för att tämja och räkna den. Man skulle anse den senare saken svår, när det finnes tio till femton tusen stycken tillsamman, men det sker efter den grundsatsen, att boskapen utan undantag delar sig i smärre flockar af från femtio till hundra. Hvar flock igenkännes på vissa egendomligt tecknade djur och dess antal är kändt, så att då man förlorat ett bland tio tusen, märker man detta på dess frånvaro från en af de små flockarne. Under ovädersnätter skockar all boskapen sig tillsamman; men påföljande morgonen skilja flockarne sig liksom förut, så att hvarje djur måste känna sina kamrater ibland tio tusen andra.

Två gånger såg jag i denna provins några oxar af en mycket besynnerlig ras, kallad nãta eller niata, hvilka tyckes stå i samma förhållande till andra oxraser, som bulldoggar till andra hundar. Deras panna är mycket kort och bred, med nosen vänd uppåt och öfverläppen mycket tillbakadragen, medan underkäken skjuter framom den öfre och har en motsvarande krökning uppåt, så att deras tänder alltid synas. Näsborrarne sitta mycket högt uppe och äro mycket stora och ögonen utstående. När de gå, bära de hufvudet sänkt på en kort hals och bakbenen äro ovanligt låga i förhållande till frambenen. Deras blottade tänder, korta hufvuden och uppåtvända näsborrar gifva dem det löjligaste uttryck af sjelfbelåtenhet och utmanande trots, som man kan tänka sig.

Efter min hemkomst har jag skaffat mig ett kranium genom min vän kapten Sullivans godhet, och det förvaras nu i kirurgiska kollegiets museum. Don F. Muniz i Luxan har godhetsfullt samlat för mig alla upplysningar han kunde angående denna ras. Af denna redogörelse synes det, att de voro sällsynta för 80—90 år sedan och höllos som kuriositeter i Buenos Aires. Man tror allmänt att de uppkommit bland indianstammarne söder om La Plata och att det var den vanligaste rasen hos dem. Ännu i dag visa de som uppfödas i provinserna nära La Plata sin mindre civiliserade härkomst, deri att de äro vildare än den vanliga hornboskapen samt i den omständigheten, att kon lätt öfvergifver sin första kalf, om hon för ofta besökes eller oroas. Det är en besynnerlig omständighet, att en snarlik abnormitet i kroppsbygnaden, som niata-rasens, enligt dr. Falconer utmärker ett stort