af mörkröd färg, satt på väfvarne; och efter hvad jag kunde tycka, måste det hafva varit några tusen på fartyget. När den lilla spindeln först kom om bord, satt den alltid på en tråd och icke på den flockiga massan, hvilken synes endast hafva uppstått af de enkla trådarnes hoptofvande. Spindlarne tillhörde alla samma art, men af båda könen jemte ungar, hvilka senare utmärktes af sin obetydligare storlek och mörkare färg. Jag vill icke nu lemna någon beskrifning på denna spindel, utan endast nämna, att jag ej anser honom vara upptagen inom något af Latreilles’ slägten. Så snart de små luftseglarne kommo om bord voro de mycket lifliga, i det de sprungo omkring och än släppte sig ned, än åter klättrade upp för samma tråd, än spunno en liten och mycket oregelbunden väf i hörnen mellan tågvirket. De kunde med lätthet springa på vattenytan, och när de oroades, upplyfte de frambenen liksom lystrande. Då de först anlände, tycktes de mycket törstiga och insögo ifrigt vattendropparne med utsträckta maxiller, en omständighet som äfven blifvit iakttagen af Strack. Kan detta icke bero derpå, att den lilla insekten färdats genom en torr och förtunnad luft? Dess förråd på väf tycktes outtömligt. Under det jag gaf akt på några, som hängde vid en enda tråd, märkte jag åtskilliga gånger att den minsta flägt förde dem ur sigte i en horizontel riktning. Vid ett annat tillfälle (den 25:e) såg jag under enahanda omständigheter flera gånger samma lilla spindelart, antingen man hade ställt honom på någon liten upphöjning eller han sjelf krupit dit, höja sin abdomen och utsläppa en tråd och derefter segla bort i horizontel riktning, men med en hastighet, som var alldeles oförklarlig. Jag trodde mig märka att spindeln, innan han utförde de omnämda förberedande åtgärderna, förenade sina ben med ytterst fina trådar, men jag är icke säker på om denna iakttagelse är riktig.
Jag hade en dag vid St. Fé ett bättre tillfälle att iakttaga några dylika förhållanden. En omkring tre tiondels tum lång spindel, hvilken till sitt yttre liknade en Citigrada (således helt olika med den förra) släppte, då han stod på spetsen af en stolpe, tre eller fyra trådar från sina spinnvårtor. Dessa som glänste i solskenet, kunde jemföras med divergerande ljusstrålar. De voro likväl icke raka, utan rörde sig våglikt såsom af vinden förda silkestrådar. De voro mer än halfannan aln i längd och förgrenade sig i riktning uppåt från utgångspunkten. Spindeln släppte derefter plötsligen sitt fäste på stolpen och fördes hastigt ur sigte. Dagen var het och efter hvad man kunde finna fullkomligt lugn; men luften kan aldrig vara så lugn, att den icke inverkar på en så fin vimpel som en spindeltråd. Om vi på en varm dag se
