Sida:En naturforskares resa omkring jorden.djvu/155

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
1833.]147
guanacon.

personer nalkas sig till häst från olika håll. Detta underlättar mycket indianernas jagtsätt, ty djuren drifvas sålunda lätt mot en medelpunkt och omringas.

Guanacon beger sig gerna ut i vatten, och vid Port Valdes sågo vi dem åtskilliga gånger simma från den ena ön till den andra. Byron säger i sin resa, att han såg dem dricka saltvatten. Några af våra officerare sågo likaledes en hjord, som det tycktes, dricka den salta vätskan i en salina nära Cap Blanco. Jag tror att de i vissa trakter icke dricka alls, såvida de icke dricka saltvatten. Vid middagstiden välta de sig vanligen i dammet i skålformiga fördjupningar. Hanarne slåss; en dag sprungo två tätt förbi mig, skriande och försökande bita hvarandra; och vi sköto åtskilliga som hade djupa ärr i huden. Hela hjordar tyckas stundom begifva sig ut på upptäcktsresor; sålunda såg jag en dag vid Bahia Blanca, der dessa djur äro ytterst sällsynta, ungefär en fem mil från kusten, spår af trettio eller fyratio, hvilka i en rak linie hade kommit till en gyttjig saltvattensvik, då de måste hafva märkt att de nalkades hafvet; ty de hade svängt om med en kavalleritrupps regelbundenhet och vändt tillbaka i samma raka linie som de kommit. De hafva en besynnerlig vana, som är mig alldeles oförklarlig, nämligen att de flera dagar å rad fälla sin spillning i samma bestämda hög. Jag såg en sådan, hvilken höll åtta fot i tvärmått och utgjordes af en stor massa. Detta bruk är enligt d’Orbigny vanligt för alla arter af slägtet, och det är mycket fördelaktigt för de peruanska indianerna, hvilka begagna spillningen till bränsle och sålunda besparas besväret att hopsamla den.

Guanacos tyckas hafva farovitställen, der de lägga sig att dö. På stränderna af S:ta Cruz på vissa bestämda platser, som vanligen voro buskiga och lågo i närheten af floden, var marken rent af hvit af ben. På ett sådant ställe räknade jag mellan tio och tjugo hufvuden. Jag undersökte isynnerhet benen. De tycktes icke, liksom några spridda dylika, hvilka jag hade sett, vara gnagda eller sönderbrutna, som hade de blifvit hopsläpade af rofdjur. Djuren måste i de flesta fall hafva krupit in bland buskarne innan de dogo. Mr. Bynoe omtalade för mig, att han under en föregående resa sett detsamma vid stränderna af Rio Gallegos. Jag förstår alls icke orsaken härtill, men jag får anmärka, att sårade guanacos vid S:ta Cruz utan undantag taga vägen mot floden. Vid St. Jago på Cap Verdsöarne erinrar jag mig, att jag i en skölgång såg en undangömd vrå betäckt med ben af getter. Vi utropade då att detta var begrafningsplatsen för öns alla getter. Jag omtalar dessa obetydliga omständigheter, emedan de i vissa fall skulle kunna förklara förekomsten af oskadade ben i en grotta eller under