Sida:En naturforskares resa omkring jorden.djvu/156

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
148[kap. viii.
bauda oriental och patagonien.

alluviallager, samt likaledes orsaken hvarföre vissa djur oftare än andra träffas inbäddade i sedimentära aflagringar.

En dag utsändes skeppsslupen under mr. Chaffers befäl med förråd för tre dagar, för att uppmäta inre delen af hamnen. På morgonen sökte vi efter några vattenhämtningsställen, som omtalades på en gammal spansk karta, och påträffade en smal vik vid hvars öfre ända fans en svag bäckrännil (den första vi hade sett) med bräckt vatten. Här tvang ebben oss att vänta flera timmar, och under tiden gick jag ett stycke inåt landet. Slätten bestod som vanligt af grus, blandadt med en jordart, hvilken såg ut som krita, ehuru af helt annan beskaffenhet. Till följe af dessa ämnens lösa sammanhang, hade slätten blifvit utsköljd till en mängd afloppskanaler. Icke ett träd fans och utom guanacon, hvilken stod på kullen som en trogen utpost öfver sin hjord, syntes knappast en fågel eller ett däggdjur. Allt var tyst och öde. Likväl erfar man lifligt en oförklarlig men stark känsla af nöje, när man går fram öfver ett sådant landskap, utan något enda i ögonen fallande föremål i närheten. Man kunde fråga sig sjelf huru många tidsåldrar slätten hade legat i detta tillstånd och huru många flera den var dömd att så fortfara.

Ej någon svarar, allt tycks evigt nu.
Och ödemarken har ett mystiskt språk,
Som lär oss tviflets fasa[1].

På qvällen seglade vi några mil längre upp och slogo upp tälten för natten. Vid middagstiden påföljande dagen kom skeppsslupen på grund och kunde till följe af det grunda vattnet icke komma längre. Då vattnet befans till någon del vara sött, tog mr. Chaffers jullen och rodde en half mil längre upp, då äfven denna kom på grund, men i en sötvattensström. Vattnet var grumligt och fastän strömmen var högst obetydlig, skulle det likväl vara svårt att förklara dess ursprung annorlunda, än från den smältande snön på Cordilleran. På det ställe der vi tillbragte natten, omgåfvos vi af skyhöga klippor och branta porfyrspetsar. Jag vet mig jag aldrig hafva sett något ställe, som tycktes vara mera afskildt från den öfriga verlden, än denna bergskrefva i den vidsträckta slätten.

Andra dagen efter vår återkomst till ankarplatsen begaf jag mig jemte några af officerarne åtstad för att undersöka en gammal indiansk graf, hvilken jag funnit på toppen af en närliggande kulle. Två ofantliga stenar, hvardera sannolikt vägande åtminstone en fyratio centner, hade blifvit lagda midt för en ungefär sex fot

  1. Shelley, verser öfver Mont Blanc.