Den 19 april. — Det var naturligtvis omöjligt att ro eller segla emot en så stark ström, hvarföre vi fastgjorde de tre båtarne vid hvarandra vid akter och för, och sedan två man lemnats i hvardera, gingo alla de andra i land för att hala dem framåt. Som kapten Fitz Roys anordningar voro mycket egnade att lätta arbetet för alla och emedan alla deltogo deri, så skall jag beskrifva hans förfarande. Hela vårt sällskap var utan undantag indeladt i två afdelningar, hvilka hvar i sin tur halade på linan i halfannan timme. Officerarne i hvar båt lefde tillsamman med besättningen, åto samma slags föda och sofvo i samma tält med den, så att hvarje båt var alldeles oberoende af de andra. Efter solnedgången utvalde man till vårt nattläger den första släta buskbevuxna fläck. Hvar och en af besättningen var i sin ordning kock. Så snart båten var uppdragen, gjorde kocken upp sin eld, medan två andra slogo upp tältet, högbåtsmannen langade ut sakerna från båten, och de andra buro dem upp till tältet och samlade bränsle. Härigenom var inom en halftimme allt i ordning för natten. En vakt hölls alltid af två man och en officer, hvilkas åliggande var att se efter båtarne, underhålla elden och hålla utkik mot indianer. Alla hade sin timme hvarje natt.
Denna dag hunno vi icke långt, till följe af de många med taggiga buskar betäckta holmarne och emedan rännorna emellan dem voro grunda.
Den 20 april. — Vi kommo förbi holmarne och började hala. Fast vårt vanliga dagsarbete var ganska styft, förde det oss i medeltal framåt blott halfannan mil i rät linie, och kanske två och en half eller tre inalles. Bortom det ställe, der vi sofvo förliden natt, är landet fullkomligt en terra incognita, ty det var här som kapten Stokes vände om. Vi sågo på afstånd en stor rök och råkade på benranglet af en häst, så att vi förstodo att indianer funnos i grannskapet. Påföljande morgonen (den 21:a) varseblefvo vi på marken spåren af en beriden skara och märken efter deras långa, släpande chuzos eller lansar. Det troddes allmänt att indianerna under natten hade kunskapat vårt läger. Strax efteråt kommo vi till ett ställe, der det af de färska spåren efter män, barn och hästar var tydligt att indianerna hade gått öfver floden.
Den 22 april. — Landet förblef sig likt och var i högsta grad enformigt. En af de mest i ögonen fallande egendomligheterna för Patagonien, är den fullständiga likformigheten hos dess naturalster. De jemna, torra grusslätterna föda samma magra dvergväxter och i dalarne växa samma slags taggiga buskar. Öfverallt se vi samma fåglar och insekter. Icke en gång flodens stränder eller de klara
