Sida:En naturforskares resa omkring jorden.djvu/175

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
1834.]167
falklands-öarne.

snäpporna kunde lefva der. Utom dessa begge fåglar funnos icke många andra. Den förnämsta bergskedjan är nära 2,000 fot hög och består af qvarts; och dess taggiga och nakna kammar förorsakade oss något besvär vid öfvergången. På södra sidan kommo vi till den trakt, som är den bästa för den vilda boskapen. Vi sågo likväl icke mycket af den, emedan den på senare tider hade blifvit mycket jagad.

På qvällen kommo vi öfver en liten hjord, hvarvid en af mina följeslagare, vid namn St. Jago, snart frånskilde en fet ko. Han kastade sina bolas, hvilka träffade hennes ben, men utan att insnärja dem. Han släppte derföre sin hatt till märke på det ställe der kulorna lågo, under det han i fullt galopp utrullade sin lasso och efter en mycket svår jagt åter hann upp kon och fångade henne med lasson kring hornen. Den andra gauchon hade ridit i förväg med löshästarne, så att St. Jago hade någon svårighet att döda det ursinniga djuret. Han lyckades likväl få henne på slät mark genom att vinna på henne, så ofta som hon rusade emot honom, och när hon icke ville röra sig, trafvade min häst, som hade blifvit inöfvad dertill, fram och gaf henne en våldsam stöt med sin bringa. På slät mark tyckes det icke vara något lätt göra för en ensam karl att döda ett djur, som är ursinnigt af förskräckelse. Och det skulle icke heller vara lätt om icke hästen, när han lemnas åt sig sjelf utan sin ryttare, snart lärde att för sin egen säkerhet hålla lasson styf, så att om kon eller tjuren flytta sig framåt, flyttar hästen sig äfven lika fort; eljest står han orörlig lutande åt en sida. Denna häst var likväl ung och ville ej stå stilla, samt släppte efter för kon, då hon stretade emot. Det var beundransvärdt att se, med hvilken skicklighet St. Jago kröp bakom djuret, till dess han slutligen lyckades gifva det dödliga snittet i bakbenets hufvudsena, hvarefter han utan mycken svårighet stötte sin knif i öfre ändan af ryggmärgen och kon föll såsom träffad af blixten. Han afskar nu så många köttstycken med huden fastsittande, men utan ben, så att det räckte för vår resa. Vi redo derefter till vårt sofställe och hade ”carne con cuero” eller kött stekt med huden på till aftonmåltid. Detta öfverträffar lika mycket vanligt oxkött, som villebråd öfvergår fårkött. En stor, rund bit, som skurits från ryggen, stekes på glöden med huden nedåt och i form af såsskål, så att man ej förlorar något af köttsaften. Om någon hedervärd ”alderman” hade ätit med oss denna afton, skulle tvifvelsutan ”carne con cuero” snart hafva blifvit namnkunnigt i London.

Om natten regnade det och följande dagen (den 17:e) var ytterst stormig med mycket hagel och snö. Vi redo tvärs öfver