Sida:En naturforskares resa omkring jorden.djvu/176

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
168[kap. ix.
santa cruz, patagonien och falklands-öarne.

ön till det näs, som förenar Rincon del Toro (den stora halfön på Sydvestra ändan) med den öfriga ön. Till följe af den mängd kor som blifvit dödade, äro tjurarne här öfvervägande till antalet. Dessa ströfva omkring ensamma eller två och tre tillsammans och äro mycket vilda. Jag har aldrig sett ståtligare djur; ty deras väldiga hufvuden och halsar voro till storleken jemförliga med dem man får se bland grekiska skulpturarbeten. Kapten Sullivan säger att huden af en medelstor tjur väger fyrtioåtta marker och att en hud af denna tyngd, ej fullt torkad, i Monte Video anses hafva en betydlig vigt. De unga tjurarne springa vanligen undan ett stycke, men de gamla röra sig ej ur fläcken, om icke för att störta sig på ryttaren och hans häst, och många hästar hafva sålunda fått sin bane. En gammal tjur gick öfver en mossig ström och fattade posto midt emot oss, och då vi förgäfves försökte drifva bort honom, nödgades vi göra en lång omväg. För att hämnas beslöto gauchos att kastrera honom och sålunda för framtiden göra honom oskadlig. Det var mycket intressant att se huru konsten fullkomligt besegrade styrkan. En lasso kastades kring hans horn, då han rusade emot hästen, och en annan kring hans bakben, och inom en minut låg odjuret maktlöst utsträckt på marken. Sedan lasson blifvit fast tilldragen kring hornen på ett ursinnigt djur, tyckes det strax icke vara någon lätt sak att lösgöra densamma utan att döda djuret, och jag befarar att detta ej heller skulle låta sig göra om personen vore ensam. Men det sker likväl lätt med tillhjelp af ännu en man, som kastar sin lasso kring de båda bakbenen; ty djuret är fullkomligt vanmäktigt, så länge som dess bakben hållas utsträckta; och den ena karlen kan nu med sina händer lösgöra lasson från hornen och lugnt åter stiga till häst. Men i samma ögonblick, som den andra mannen, genom att stryka aldrig så litet, minskar stramningen, halkar lasson från det arbetande djurets ben, som då reser sig, skakar på sig och fåfängt rusar mot sin motståndare.

Under hela vår ridt sågo vi blott en enda skara vilda hästar. Liksom hornboskapen, infördes dessa djur år 1764 af fransmännen, och de hafva sedan dess betydligt förökat sig. Det är ett märkligt faktum, att hästarne aldrig lemnat östra sidan af ön, ehuru det ej finnes någon naturlig gräns, som skulle hindra dem att ströfva omkring, och nämde del af ön icke är mera lockande än den andra. Ehuru de gauchos, som jag frågade, försäkrade att så var förhållandet, kunde de likväl icke gifva någon annan förklaringsgrund derför, än den starka tillgifvenhet hästar hafva för den lokal, vid hvilken de äro vana. Då det föreföll mig som ön icke syntes fullt så försedd med hästar, som den kunde vara och