då jag visste, att der icke funnos några rofdjur, önskade jag gerna få veta hvad som hämmat deras i början snabba förökning. Det är oundvikligt att förr eller senare någon hämmande kraft skall uppträda på en inskränkt ö; men hvarföre har hästarnes förökning blifvit hämmad förr än hornboskapens? Kapten Sullivan gjorde sig mycket omak för att utforska detta för min räkning. De här anstälda gauchos tillskrifva detta hufvudsakligen den omständigheten, att hingstarne alltjemt ströfva omkring och tvinga stoen att följa sig, vare sig att fölen äro i stånd att komma med eller icke. En gaucho berättade för kapten Sullivan, att han sett en hingst, som en hel timme häftigt sparkade och bet ett sto, tills han tvang henne att lemna sitt föl åt dess öde. Kapten Sullivan kan så till vida bekräfta denna märkliga uppgift, som han flera gånger funnit döda föl, men aldrig sett någon död kalf. Dessutom hittar man oftare döda kroppar af fullvuxna hästar, liksom om de voro mera utsatta för sjukdomar och olyckshändelser än hornboskapen. Till följe af den mjuka marken växa ofta deras hofvar oregelbundet till betydlig längd och detta förorsakar lamhet. De rådande färgerna äro rödskimligt och jerngrått. Alla på ön födda hästar, både vilda och tama, äro småvuxna, fast eljest i godt skick; och rasen har förlorat så mycket af sin ursprungliga styrka, att de ej duga till att fånga den vilda hornboskapen med lasson, hvarföre man måste underkasta sig den stora utgiften att införa nya hästar från Plata-staterna. I framtiden kommer sannolikt södra halfklotet att få sin egen ras af Falklands-”ponies”, liksom det norra har sina små hästar från Shetlands-öarne.
Såsom jag förut har anmärkt, tyckes hornboskapen, i stället för att urarta såsom hästarne, hafva tilltagit i storlek; också är den mycket talrikare än dessa. Kapten Sullivan säger mig, att den varierar mycket mindre till sin allmänna skapnad och till hornens form, än den engelska boskapen. De äro mycket olika till färgen och det är en märkvärdig omständighet, att olika färger äro rådande på olika delar af denna lilla ö. Omkring Osborne-berget, på en höjd af 1,000—1,500 fot öfver hafvet, är vid pass hälften af hjordarne svartgrå eller blygrå, en färg som icke är vanlig på andra delar af ön. Vid Port Pleasant råder mörkbrunt och återigen söder om Choiseul-sundet (som nästan skiljer ön i två delar) äro hvita djur med svarta hufvuden och fötter de vanligaste; öfverallt får man likväl se svarta djur och några fläckiga. Kapten Sullivan anmärker, att skilnaden mellan de särskilta färgerna var så tydlig, att då man såg efter hjordarne vid Port Pleasant liknade de på långt håll svarta fläckar, medan deremot de söder om Choiseul-sund liknade hvita fläckar på kullarnes sidor. Samme man
