TIONDE KAPITLET.
Första ankomsten till Eldslandet. — Good Success Bay. — Redogörelse angående de om bord på Beagle varande eldsländarne. — Sammanträffande med vildarne. — Skogssceneri. — Cap Horn. — Wigwam-bugten. — Vildarnes ömkliga belägenhet. — Hungersnöd. — Menniskoätare. — Modermord. — Religiösa känslor. — Stark storm. — Beagle-kanalen. — Ponsonby sund. — Vi bygga hyddor och anlägga ett nybygge åt eldsländarne. — Beagle-kanalens klyfning. — Glacierer. — Återkomst till fartyget. — Ett nytt besök till nybygget med fartyget. — Likheten i lefnadsvilkor bland vildarne.
Den 17 december 1832. — Sedan jag nu slutat med
Patagonien och Falklands-öarne, skall jag beskrifva vår första ankomst
till Eldslandet. Strax på eftermiddagen seglade vi kring Cap
St. Diego och kommo in i Le Maires ryktbara sund. Vi höllo
tätt under Eldslandet, men konturerna af det klippiga,
ogästvänliga Statenlandet syntes genom molnen. På eftermiddagen
ankrade vi i Good Success Bay. Under inseglingen helsades vi på
ett sätt, som anstod invånarne i detta vilda land. En grupp
eldsländare, till en del dolda af den snåruppfylda skogen, sutto
nedhukade på en vild pynt, hvilken lutade ut öfver hafvet; och då vi
seglade förbi, sprungo de upp, svängde sina trasiga mantlar samt
utstötte ett högljudt och skallande rop. De följde efter skeppet
och strax innan det mörknade, sågo vi vildarnes eld och hörde
åter deras vilda rop. Hamnen består af en vacker vattenspegel,
till hälften omgifven af låga, afrundade berg af lerskiffer, hvilka
ända ned till vattenbrynet betäckas af en enda, tät och dyster
skog. En enda blick på landskapet var tillräcklig att visa mig
huru mycket det skilde sig från allt hvad jag någonsin skådat.
Om natten blåste det storm, och häftiga byar från bergen rusade
förbi oss. Det skulle hafva varit ett styggt väder ute på hafvet
och vi kunde med lika skäl som andra kalla denna vik för Good Success
Bay (Goda Lycko-viken).
Om morgonen skickade kaptenen i land en afdelning, för att sätta sig i förbindelse med eldsländarne. När vi kommo inom prejhåll, gick en af de på stället varande fyra infödingarne fram för att emottaga oss, och började ropa på det häftigaste, för att visa oss hvar vi skulle landa. När vi kommit i land, sågo de nästan skrämda ut, men fortforo att prata och gestikulera med
