Sida:En naturforskares resa omkring jorden.djvu/189

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
1832.]181
första ankomsten till eldslandet.

stor ifver. Det var utan all fråga det märkligaste och mest intressanta skådespel, som jag någonsin sett, emedan jag aldrig hade kunnat föreställa mig att skilnaden emellan den civiliserade och vilda menniskan skulle vara så stor; ty den är större än emellan ett vildt och ett tamt djur, så till vida, som det hos menniskan finnes en större förmåga att kunna utbilda sig. Den förnämsta talemannen var gammal och tycktes vara familjens öfverhufvud; de trenne andra voro kraftfulla, unga män, omkring sex fot långa. Qvinnor och barn hade blifvit bortskickade. Dessa eldsländare voro en helt annan ras än de dverglika, eländiga uslingar, som lefde längre vesterut; och de tycktes vara nära beslägtade med de ryktbara patagonierna vid Magelhaens sund. Deras enda klädnad bestod af en mantel af guanacohud med håret utåt. De bära denna endast kastad öfver skuldrorna, så att de gå lika mycket nakna som betäckta. Deras skinn har en smutsigt, kopparröd färg.

Gubben hade en krans af hvita fjädrar bunden kring hufvudet, så att det till någon del sammanhöll hans svarta, grofva och hoptofvade hår. Hans ansigte korsades af två breda tvärstreck, af hvilka det ena var färgadt ljusrödt, och räckte från det ena örat till det andra och gick öfver öfverläppen, medan det andra strecket, hvilket var hvitt som krita, sträckte sig ofvanför och parallelt med det första, så att till och med hans ögonlock voro sålunda färgade. De andra karlarne voro prydda med streck, hvilka voro färgade svarta medelst sönderstötta kol. Hela sällskapet liknade mycket de afgrundsandar, hvilka uppträda på scenen i sådana pjeser som Friskytten.

Sjelfva deras kroppställning var gemen och uttrycket i deras ansigten vittnade om misstroende, förvåning och skrämsel; men sedan vi gifvit dem några röda tygstycken, hvilka de genast bundo kring sina halsar, blefvo vi goda vänner, hvilket ådagalades derigenom, att gubben klappade oss på bröstet och gjorde ett sådant skrockande läte, som man brukar, när man matar kycklingar. Jag gick en bit med gubben, hvarunder denna vänskapsyttring upprepades åtskilliga gånger, och slutade med tre starka slag, som han kraftigt gaf mig på bröst och rygg. Han blottade derefter sitt eget bröst, för att jag skulle kunna visa honom samma kompliment tillbaka, och han tycktes mycket belåten, när jag gjorde detta. Efter våra begrepp, förtjenar dessa menniskors språk knappast att kallas artikuleradt. Kapten Cook har jemfört det med det läte, som uppkommer när man harklar, men helt visst har aldrig någon europé harklat med så många, hesa, smackande strupljud.

De hafva en i högsta grad utvecklad härmningsförmåga. Så ofta som vi hostade eller gäspade eller gjorde någon ovanlig rörelse,