härmade de oss genast. Några i vårt sällskap började skela och göra grimaser, men en af de unge eldsländarne (hvars hela ansigte var svartfärgadt, utom ett hvitt band öfver ögonen) lyckades att göra ännu fulare miner. De kunde med fullkomlig noggrannhet upprepa hvarje ord i de meningar vi yttrade till dem och de ihågkommo dessa ord någon tid. Dock veta vi européer huru svårt det är att urskilja ljuden i ett utländskt språk. Hvem af oss, till exempel, skulle kunna följa med en amerikansk indian genom en mening, som bestode af mer än tre ord? Alla vildar tyckas i en ovanlig grad ega denna härmningsförmåga. Man berättade mig, nästan i samma ord som jag användt, om samma löjliga vana hos kaffrerna. Australierna hafva likaledes länge varit kända för att kunna härma och beskrifva en persons gång, så att han kan igenkännas. Huru skall man kunna förklara denna förmåga. Är det till följe af en i jemförelse med redan länge civiliserade menniskor mera öfvad varseblifningsförmåga och skarpare sinnen, hvilka äro vanliga hos alla menniskor, som befinna sig i det vilda tillståndet?
När vi uppstämde en sång, trodde jag att eldsländarne skulle hafva fallit till marken af förvåning. Med lika mycken förvåning betraktade de vår dans; men när en af de unge männen tillfrågades derom, hade han ingenting emot en liten sväng. Så liten bekantskap de än tycktes hafva med européer, kände de likväl till och fruktade våra skjutvapen; och ingenting kunde förmå dem att taga våra bössor i handen. De bådo om knifvar, hvilka de kallade med det spanska namnet ”cuchilla”, hvarjemte de förtydligade sin åstundan, genom att låtsa, som om de hade ett stycke späck i munnen och ville skära i stället för att slita af det.
Jag har icke ännu omtalat de eldsländare, som vi hade om bord. Under Adventures och Beagles föregående resa, 1826—30, tog kapten Fitz Roy några infödingar såsom gisslan för förlusten af en båt, hvilken hade blifvit bortstulen, till stor fara för en med mätning upptagen afdelning; och några af dessa infödingar, äfvensom ett barn, hvilket han hade köpt för en perlemorknapp, tog han med sig till England, för att der på sin egen bekostnad uppfostra dem och undervisa dem i religion. En af hufvudanledningarne för kapten Fitz Roy att företaga denna resa, var att återföra dessa infödingar till deras hemland och innan amiralitetet beslutit att utsända denna expedition, hade kapten Fitz Roy sjelf ädelmodigt befraktat ett fartyg för att sjelf skaffa dem hem. Infödingarne åtföljdes af en missionär vid namn Matthews, om hvilken, äfvensom om besagde infödingar, kapten Fitz Roy har utgifvit en fullständig och förträfflig berättelse.
