Sida:En naturforskares resa omkring jorden.djvu/199

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
1833.]191
vildarnes ömkliga belägenhet.

hem och ännu mindre huslig tillgifvenhet; ty mannen är i förhållande till sin hustru som en rå husbonde emot en arbetsam slaf. Utöfvades någonsin ett förfärligare dåd, än det som Byron var vittne till på vestkusten, då han såg en stackars moder upplyfta sin blödande, döende gosse, hvilken hennes man utan förbarmande hade slängt mot klipporna, emedan han tappat en korg med sjöborrar? Huru föga kunna de högre själsförmögenheterna komma till användning! Hvad finnes här för inbillningskraften att måla, för förnuftet att jemföra, för omdömet att afgöra? Att lösslå ett skaldjur från klippan erfordrar icke en gång list, denna den lägsta af alla själsförmögenheter. Man kan i vissa afseenden jemföra deras skicklighet med djurens instinkt; ty den utvecklas icke genom erfarenheten; kanoten, deras sinnrikaste arbete, så simpel den än är, har, såsom vi veta genom Drake, förblifvit densamma under de senaste tvåhundrafemtio åren.

När man ser dessa vildar, så frågar man sig hvarifrån hafva de kommit? Hvad kunde väl hafva frestat eller hvilken förändring nödgat en menniskostam att lemna de vackra trakterna i norr, att vandra långs med Cordilleran eller Amerikans ryggrad, att uppfinna och bygga kanoter, som ej begagnas af Chiles, Perus och Brasiliens stammar, och derefter begifva sig in i ett af de ogästvänligaste länder, snart sagdt på hela jordklotet. Ehuru dylika betraktelser till en början måste uppstiga i vår själ, så kunna vi ändå vara förvissade om att de till en del äro oriktiga; ty alldenstund det icke finnes någon anledning antaga att eldsländarne aftaga i antal, så måste vi deraf sluta, att de äro i besittning af en tillräcklig andel af välbefinnande, af hvad slag detta än är, för att göra lifvet värdt att ega. Naturen har genom att göra vanan allsmäktig och dess verkningar ärftliga, lämpat eldsländaren för luftstrecket och naturalstren i hans usla hemland.

Sedan vi sex dagar blifvit qvarhållna i Wigwam-bugten af mycket dåligt väder, gingo vi till sjös den 30 december; ty kapten Fitz Roy ville komma vesterut för att landsätta York och Fuegia i deras hembygd. Men när vi kommo till sjös, hade vi oupphörliga stormar och strömmen var emot oss, så att vi drefvo ned till 57° 23' sydlig bredd. Den 11 januari 1833 kommo vi genom att föra mycket segel en knapp half mil från det stora skrofliga berget York Minster (så kalladt af kapten Cook och upphofvet till den äldre eldsländarens namn), då en våldsam by tvang oss att refva segel och hålla ut till sjös. Bränningen bröt sig fruktansvärdt mot kusten och skummet slog öfver en klippa, som ansågs vara 200 fot hög. Den 12:e var stormen mycket svår och då vi icke säkert visste hvar vi befunno oss, var det mycket