höjd sex fot, några personer litet längre och endast få kortare; äfven qvinnorna äro långa; också äro de på det hela taget den resligaste ras som vi någonstädes sågo. Till sina anletsdrag hafva de en slående likhet med de längre i norr lefvande indianer, hvilka jag såg hos Rosas; men de hafva ett vildare och mera fruktansvärdt utseende, äfven voro deras ansigten mycket mera färgade med rödt och svart, och en man var utstyrd med hvita ringar och punkter, liksom eldsländarne. Kapten Fitz Roy bjöd tre stycken att följa med om bord och allesamman tycktes beslutna att bli en af dessa tre. Det dröjde länge innan vi kunde få båten klar; men slutligen kommo vi om bord med våra tre jättar, hvilka spisade middag med kaptenen och uppförde sig fullkomligt som ”gentlemän” och redde sig med knif, gaffel och sked. De tyckte icke om någonting så mycket som socker. Denna stam hade haft så mycken förbindelse med skäl- och hvalfångare, att de flesta karlarne kunde tala litet engelska och spanska; också äro de till hälften civiliserade och i förhållande derefter sedligt förderfvade.
Morgonen derpå for ett stort sällskap i land för att byta sig till skinn och strutsfjädrar. Som skjutgevär vägrades dem, efterfrågades tobak mest, vida mer än yxor och verktyg. Hela befolkningen i ”toldos”, män, qvinnor och barn, hade uppstält sig på en brink. Det var ett roande uppträde och det var omöjligt att icke tycka om de så kallade jättarne, ty de voro så hjertinnerligt godlynta och godtrogna och bådo oss komma igen. Det tycktes som de gerna skulle vilja att européer lefde bland dem; och gamla Maria, en ansedd qvinna i stammen, bad en gång mr. Low, att låta en af sina sjömän få stanna hos dem. De tillbringa största delen af året här, men om sommaren jaga de långs med foten af Cordilleran. Stundom färdas de så långt som till Rio Negro, hvilken ligger 125 mil norrut. De äro väl försedda med hästar, då hvarje karl enligt mr. Low har sex eller sju, och alla qvinnor, och till och med barn, hafva hvar sin egen häst. På Sarmientos tider (1580) hade dessa indianer bågar och pilar, hvilka nu för länge sedan kommit ur bruk; de egde redan då äfven några hästar. Detta är ett mycket märkligt förhållande, som visar huru utomordentligt fort hästarne förökats i Sydamerika. Hästen landsattes först vid Buenos Aires år 1537 och då kolonien för någon tid öfvergafs, förvildades han. Endast fyrtiotre år efteråt, eller år 1580, höra vi talas om honom vid Magelhaens sund! Mr. Low berättade att en angränsande stam af fotindianer nu håller på att förvandlas till hästindianer, emedan stammen vid Gregory-viken lemnar dem sina utslitna hästar och om vintern skickar några af sina skickligaste män att jaga för dem.
