famnar[1]. Dessa hafstångsbäddar bilda, äfven när de icke hafva någon stor bredd, förträffliga, naturliga, flytande vågbrytare; och det är mycket eget att i en öppet liggande hamn se huru öppna hafvets vågor, då de gå genom de motsträfviga stjelkarne, snart aftaga i höjd och öfvergå till smult vatten.
Underbart är antalet af lefvande djur af alla ordningar, hvilkas tillvaro hufvudsakligen beror på kelpen. En tjock bok skulle kunna författas med beskrifningar på invånarne i en af dessa sjötångsbäddar. Nästan alla blad, utom dem, som flyta på ytan, äro så tätt beklädda med en skorpa af koralliner, att de äro hvita. Vi finna deribland utsökt fina bygnader, somliga bebodda af enkla hydralika polyper, andra högre organiserade och vackra Ascidier. På bladen voro dessutom fästade åtskilliga skålformiga snäckor, arter af slägtet Trochus, nakna blötdjur och några tvåskaliga musslor. Otaliga kräftdjur hålla till på hvarje del af växten. Då man skakar de hoptofvade rötterna utfaller på samma gång en hög af små fiskar, snäckor, bläckfiskar, krabbor af alla ordningar, sjöborrar, sjöstjernor, vackra Holothurier, Planarier, krypande nereisartade maskar af mångfaldiga former. Ehuru ofta jag än återvände till en kelpgren, gick jag aldrig miste om att upptäcka djur af ny och ovanlig skapnad. I Chiloe, der kelpen icke trifves så väl, saknas de talrika snäckorna, korallinerna och kräftdjuren; men det återstår ännu några få Flustraceæ och några sammansatta Ascidier. De senare äro likväl af andra arter, än de från Eldslandet. Vi se här huru som tångarten har en vidsträcktare utbredning än de djur, hvilka begagna den såsom sin bostad. Jag kan endast jemföra dessa stora skogar i södra halfklotets haf med dem, som växa på landet emellan vändkretsarne. Och likväl tror jag icke att om i något land en skog ödelades, på långt när så många djurarter skulle förgås, såsom här skulle blifva fallet om kelpen utrotades. Bland denna växts blad lefva talrika fiskslag, hvilka icke skulle finna föda eller skydd annorstädes, och med deras undergång skulle äfven de många kormoranerna och andra fiskande fåglar, uttrar, skälar, och delfiner snart utdö. Och slutligen skulle eldsländaren, den usle herskaren öfver detta usla land, fördubbla sina kannibaliska fester, förminskas i antal och måhända upphöra att finnas till.
- ↑ Adventures och Beagles resor, vol. I sid. 360. Det tyckes att hafsalger växa fort. Mr. Stephenson fann (Wilsons Resa kring Skottland, vol. II sid. 228) att en klippa, som endast låg obetäckt vid springflod och i november hade blifvit mejslad bar, påföljande maj, d. v. s. sex månader efteråt, var tjockt beklädd med Fucus digitatus af två fots och Fucus esculentus af sex fots längd.
