Chilicauquen. Vid dess fot funnos många vackra, ständigt gröna skogsträd, men dessa trifdes blott i sådana skölgångar, der det fans rinnande vatten. Den, som blott sett landet vid Valparaiso, skulle aldrig hafva kunnat föreställa sig, att det fans så pittoreska ställen i Chile. Så snart vi hunno upp på krönet af sierran, låg Quillotadalen tätt under våra fötter. Utsigten visade en märkvärdig, genom idoghet frambragt yppighet. Dalen är mycket bred och alldeles jemn och kan således lätt vattnas åt alla håll. De små, fyrkantiga trädgårdarne äro uppfylda med pomerans- och olivträd och alla slags trädgårdsväxter. På ömse sidor resa sig väldiga, kala berg och dessa göra genom afbrottet den ett mosaikarbete liknande dalen ännu behagligare. Den som gaf ”Valparaiso” (Paradisdalen) dess namn, måste hafva tänkt på Quillota. Vi gingo öfver till Hacienda de San Isidro, som låg alldeles vid foten af Klockberget.
Chile är, såsom man kan se på kartorna, en smal landremsa emellan Cordilleran och Stilla hafvet; och sjelfva denna remsa genomskäres af åtskilliga bergåsar, hvilka här äro jemslöpande med den stora kedjan. Emellan dessa yttre åsar och den egentliga Cordilleran sträcka sig långt i söder en rad jemna bäcken, hvilka vanligen mynna ut i hvarandra genom smala pass. I dessa dalar ligga nu de förnämsta städerna, såsom San Felipe, Santiago, San Fernando; och jag betviflar icke, att dessa bäcken eller slätter jemte de jemna tvärdalarne, såsom Quillotas, hvilka förena dem med kusten, äro bottnarne till forntida inlopp och djupa fjordar, sådana som de, hvilka nu för tiden genomskära alla delar af Eldslandet och vestkusten. Chile måste derföre fordom hafva liknat det senare landet till konturteckningen af sitt land och vatten. Likheten visade sig stundom på ett slående sätt, när en jemn dimbank, liksom med en slöja betäckte alla lägre delar af landet, då det hvita töcknet, som drog sig in i klyftorna, på ett målande sätt förestälde små bugter och vikar, medan en här och der uppstickande enslig kulle utvisade, att den fordom hade stått der som en holme. Afståndet emellan dessa jemna dalar och bäcken och de oregelbundna bergen, gaf landskapet ett behag, som för mig var nytt och högst intressant.
Till följe af dessa slätters naturliga sluttning mot hafvet, kunna de mycket lätt vattnas och äro följaktligen särdeles bördiga; men utan denna åtgärd skulle landet knappast afkasta någonting, ty under hela sommaren är himmeln alldeles molnfri. Bergen och kullarne äro sparsamt bevuxna med spridda buskar och låga träd; men med undantag af dessa är växtligheten mycket njugg. Hvarje godsegare i dalen besitter en viss andel i det bergiga landet, der hans halfvilda hornboskap i stora skaror förmår finna tillräckigt
