så klar, att masterna på fartygen, som lågo för ankar i Valparaisoviken, tydligt kunde urskiljas som små svarta streck, ehuru de lågo på ej mindre än aderton mils afstånd. Ett skepp, som under fulla segel gick omkring udden, såg ut som en klar, hvit fläck. Anson yttrar i sin resa sin stora förvåning öfver det afstånd från kusten, hvarpå hans fartyg upptäcktes; men han tog icke i beräkning landets höjd och luftens stora genomskinlighet.
Solnedgången var härlig, i det dalarne lågo försänkta i mörker, medan Andernas snöhöljda toppar ännu bibehöllo en rosenfärg. När det blef mörkt, gjorde vi upp eld under en liten bambulund, stekte vår charqui (eller torkade oxköttskifvor), drucko vårt maté och voro helt belåtna. Det ligger ett outsägligt behag i att vistas i fria luften. Qvällen var lugn och stilla; bergbiscachans gälla läte och nattskärrans svaga skrik hördes då och då. Utom dessa besöka få fåglar eller ens insekter dessa torra, förbrända berg.
Den 17 augusti. — Om morgonen klättrade vi upp för den skrofliga grönstensmassa, hvilken kröner toppen. Denna bergart var, såsom ofta är händelsen, splittrad och brusten i stora, kantiga stycken. Jag iakttog likväl en märklig omständighet, nämligen att flera brottytor visade alla grader af ålder; i det somliga sågo ut som om de hade brustit dagen förut, under det att lafvar nyligen hade fäst sig på andra eller länge växt på dem. Jag var så fullt och fast öfvertygad om att detta härflöt från de talrika jordbäfningarne, att jag kände mig frestad att skynda bort från hvarje lös hop. Då man lätt kan misstaga sig om dylika saker, betviflade jag dess tillförlitlighet, till dess jag besteg Wellingtons berg på Van Diemens land, hvarest inga jordbäfningar förekomma; och der såg jag bergets spets hafva liknande sammansättning och vara på lika sätt söndersplittradt; men alla blocken sågo ut som om de hade blifvit kastade i sitt nuvarande läge för tusentals år sedan.
Vi tillbragte dagen på bergets topp och jag upplefde aldrig en angenämare. Det af Anderna och Stilla hafvet begränsade Chile syntes som på en karta. Det nöje jag erfor af utsigten, som i sig sjelf var vacker, förhöjdes af de många betraktelser, hvilka uppstodo vid blotta anblicken af Campana-kedjan med dess mindre jemslöpande åsar och af den breda Quillota-dalen, som afskar dem på tvären. Hvem måste icke förvånas öfver den kraft, som lyftat dessa berg och ännu mer öfver de oräkneliga tidsåldrar, hvilka måste hafva erfordrats för att genombryta, bortflytta och jemna hela massor af dessa? I detta fall är det bra att påminna sig Patagoniens vidsträckta klapperstens- och sedimentärbäddar, hvilka, om de hopades på Cordilleran, skulle öka dess höjd med lika många tusen fot. När jag var i Patagonien, undrade
