vidrörde marken och vi voro stundom ända till femton fot upp öfver densamma, så att sjöfolket på skämt utropade loddjupet. Ibland kröpo vi på händer och fötter, den ena efter den andra, under de murkna stammarne. På bergets lägre delar voro ståtliga träd af winteranan och en lager, som liknade sassafrasen med välluktande blad, samt andra, hvilkas namn jag icke känner, hopflätade af en krypande bambu eller rotting. Här voro vi mera som fiskar sprattlande i ett nät, än som menniskor. Högre upp intaga buskar de större trädens plats, här och der med en röd ceder eller en alerce-tall. Jag fick äfven fägnaden återse vår gamle vän, den sydliga boken, på en höjd af något mer än tusen fot. Dessa bokar voro likväl små, mariga träd och jag förmodar, att detta måtte vara inemot deras nordliga gräns. Slutligen afstodo vi i förtviflan från hela företaget.
Den 10 december. — Skeppslupen och hvalbåten fortsatte sin uppmätning under mr. Sullivans befäl, men jag stannade om bord på Beagle, som dagen derpå lemnade San Pedro och seglade söderut. Den 13:e seglade vi in i en öppning i södra delen af Guayatecas eller Chonos-arkipelagen, och det var lyckligt att vi gjorde det, ty påföljande dagen rasade en ursinnig storm, som var värdig sjelfva Eldslandet. Hvita, väldiga moln voro uppstaplade emot den mörkblåa himmeln och förbi dem jagade hastigt svarta, sönderslitna dunstmassor. De bakom hvarandra liggande bergskedjorna sågo ut som dunkla skuggor, och den nedgående solen kastade på skogstrakten ett gult sken, mycket likt det som åstadkommes af spritlågan. Vattnet var hvitt af det kringflygande stänket, medan vinden lade sig för ett ögonblick, för att genast åter ryta genom tacklet; det var ett hemskt, högtidligt skådespel. Under några få minuter visade sig en klar regnbåge och det var märkligt att iakttaga stänkets verkan, hvilket då det fördes långs med vattenytan, förändrade den vanliga halfcirkeln till en cirkel, så att ett bälte af prismats färger fortsatte sig från den vanliga regnbågens båda ändpunkter tvärs öfver viken tätt intill fartygets sida, sålunda bildande en förvriden, men nästan fullständig ring.
Vi stannade här i tre dagar. Vädret fortfor att vara dåligt; men detta betydde icke mycket, då på alla dessa öar landets yta är nästan ofarbar. Kusten är så ojemn, att ett försök att gå i den riktningen erfordrar ett oupphörligt klättrande upp och ned öfver de skarpa klipporna af glimmerskiffer, och hvad skogarne angingo, så buro våra ansigten, händer och ben vittne om den misshandling vi utstodo vid blotta försöket att intränga i deras fridlysta gömslen.
