vifta med en skjorta och en båt utsändes, hvilken återkom med två främmande sjömän. Sex man hade rymt från en amerikansk hvalfångare och hade landat något söderut i en båt, hvilken strax efteråt slogs i stycken af bränningen. De hade nu under femton månader vandrat af och an utmed kusten, utan att veta hvilken väg de skulle gå eller hvarest de voro. Hvilken särdeles lyckträff var det icke att denna hamn nu upptäcktes! Hade icke denna hamn varit, så hade de måhända fått vandra till dess de blifvit gamla män och slutligen omkommit på denna öde kust! Deras lidanden hade varit mycket stora och en af de sex hade mistat lifvet genom ett fall från klipporna. De nödgades stundom skiljas åt för att söka föda och detta förklarade den enslige mannens bädd. Då man besinnar hvad de hade utstått, anser jag att de hade hållit väl reda på tiden, ty de hade endast förlorat fyra dagar.
Den 30 december. — Vi ankrade i en liten, treflig bugt vid foten af några höga berg vid norra ändan af Tres Montes. Efter frukosten påföljande morgonen besteg några bland oss ett af dessa berg, hvilket var 2,400 fot högt. Utsigten var märklig. Bergskedjans hufvudmassa bestod af stora, massiva, tvärbranta granitmassor, hvilka sågo ut som om de varit samtidiga med verldens skapelse. Graniten öfverlagrades af glimmerskiffer och denna hade i tidernas längd vittrat i besynnerliga, fingerlika spetsar. Dessa begge bildningar, hvilka sålunda voro skiljaktiga till sin form, öfverensstämde deri, att de voro nästan blottade på all växtlighet. Denna kalhet var något ovanligt för våra ögon, som så länge varit vana vid åsynen af en nästan oafbruten skog af mörkgröna träd. Jag fann mycket nöje i att undersöka dessa bergs bygnad. De invecklade och höga bergskedjorna hade ett ståtligt utseende af varaktighet, men voro lika gagnlösa både för menniskan och alla andra djur. Graniten är klassisk mark för geologen; ty till följe af dess vidsträckta utbredning och dess vackra och täta sammansättning, är det få bergarter som blifvit tidigare kända än denna. Graniten har kanske gifvit anledning till flera tvister öfver sin uppkomst, än någon annan bildning. Vi finna den vanligen utgöra grundberget och huru den än uppkommit, så veta vi att den i jordskorpan utgör det djupaste lagret, till hvilket menniskan har nedträngt. Det som utgör gränsen för menniskans kunskap rörande något visst ämne har ett högt intresse, hvilket kanske stegras genom det nära granskapet, som denna gräns eger till inbillningens riken.
Den 1 januari 1835. — Nyåret ingick med de ceremonier, som utmärka det i dessa trakter. Det framställer inga falska förhoppningar; en svår nordvestlig storm med ihållande regn förkunnar det börjande året. Gud ske lof, att vi icke äro dömda att här se
