slutet på det, utan hopppas då vara i Stilla hafvet, hvarest det blåa hvalfvet öfver en säger oss, att det fins en himmel, ett något ofvan molnen öfver våra hufvuden.
Då nordvestvindarne voro ihållande under de följande fyra dagarne, lyckades vi blott segla öfver en stor vik och ankrade derefter i en annan trygg hamn. Jag följde vår kapten i en båt till innersta ändan af en djup fjord. Den mängd skälar, som vi sågo under vägen, var alldeles förvånande; ty hvarje slät klipphäll och delar af stranden voro betäckta med dem. De tycktes vara af ett kärligt sinnelag, och lågo hopade i djup sömn liksom en skock svin; men till och med svin skulle ha blygts för deras smuts och för den vidriga stank, som spreds från dem. Hvarje flock vaktades af kalkongamens tåliga, men olycksbådande öga. Denna vämjeliga fågel med sitt kala, skarlakansfärgade hufvud, danadt för att rota bland ruttnande kött, är mycket vanlig på vestkusten och deras uppvaktning hos skälarne visar hvad slags föda de lita på. Vi funno att vattnet (sannolikt blott på ytan) var nästan sött, hvilket förorsakades af de många bäckar, hvilka i form af vattenfall föllo ned i hafvet utför de branta granitbergen. Sötvattnet lockar fiskar och dessa föra med sig en mängd tärnor, måsar och två kormorantarter. Vi sågo äfven ett par af den vackra, svarthalsiga svanen och några små hafsuttrar, hvilkas skinn värderas så högt. På återvägen hade vi åter förlustelsen att se den brådstörtade fart, hvarmed både de gamla och unga skälarne tumlade i vattnet, när båten for förbi. De kommo likväl snart åter upp till ytan och följde oss med utsträckta halsar, som uttryckte stor förundran och nyfikenhet.
Den 7 januari. — Sedan vi seglat långs med kusten, ankrade vi vid norra ändan af Chonos-arkipelagen, i Lows hamn, der vi stannade en vecka. Öarne bestodo här, liksom vid Chiloe, af en lagrad, lös, strandbildning och växtligheten var följaktligen yppigt skön. Skogarne sträckte sig ända ned till vattenbrynet alldeles på samma vis, som ett ständigt grönskande buskage öfver en sandgång. Från ankarplatsen njöto vi äfven af en praktfull utsigt af fyra, stora snöklädda käglor på Cordilleran, ”el famoso Corcovado” deri inbegripen. Bergskedjan sjelf hade på denna breddgrad så obetydlig höjd, att få delar deraf syntes öfver de närliggande holmarnes toppar. Vi råkade här på ett sällskap af fem personer från Caylen, ”kristenhetens ände”, hvilka i afsigt att fiska, på ett ganska äfventyrligt vis hade i sin eländiga båt öfverfarit den öppna hafsrymd, som skiljer Chonos från Chile. Dessa öar skola sannolikt inom en kort tid bli befolkade liksom de, hvilka ligga invid Chiloes kust.
