Den vilda potatesen växer i stor ymnighet på dessa öar, på den sandiga, snäckrika marken invid hafsstranden. Det längsta ståndet var fyra fot högt. Rötknölarne voro vanligen små, men jag fann en af oval skapnad, som höll två tum i tvärmått. De liknade i alla afseenden den engelska potatesen och hade samma lukt som denna; men när de kokades, skrumpnade de mycket tillsamman samt blefvo vattniga och fadda, utan någon bitter smak. De äro tvifvelsutan här inhemska. De växa, enligt mr. Low, så långt åt söder som till 50:e breddgraden och kallas ”aquinas” af de vilda indianerna der i trakten. De chilotiska indianerna hafva ett annat namn för dem. Professor Henslow, som har undersökt de torkade exemplar, hvilka jag hemförde, säger, att de äro desamma som de, hvilka beskrifvits af Sabine[1] från Valparaiso, men att de bilda en varietet, hvilken af några botanister ansetts som en skild art. Det är märkvärdigt, att samma växt skulle finnas på mellersta Chiles kala berg, der ingen regndroppe faller på öfver sex månaders tid, samt i de fuktiga skogarne på dessa sydliga öar.
I mellersta delen af Chonos-arkipelagen (lat. 45°) har skogen nästan samma skaplynne som långs med hela vestkusten, hela 100 milen söderut till Cap Horn. Chiloes trädlika gräs finnas icke här, då deremot Eldslandets bok uppnår en betydlig storlek och utgör en ansenlig del af skogen, likväl icke på samma öfvervägande sätt som längre i söder. Kryptogamiska växter finna här ett för sig mycket passande luftstreck. I Magelhaens sund tyckes marken, såsom jag förut har anmärkt, vara för kall och för våt att låta dem uppnå någon utveckling, men i skogarne på dessa öar är artantalet och den stora ymnigheten af mossor, lafvar och små ormbunkar alldeles utomordentlig[2]. I Eldslandet växa träden endast på bergsluttningarne, medan hvarje slät jordfläck utan undantag höljes af ett tjockt torflager; men i Chiloe närer den släta marken de frodigaste skogar. Här i Chonos-arkipelagen närmar luftstreckets beskaffenhet sig mera till Eldslandets än till norra Chiloes, ty hvarje slät fläck är der betäckt med två växtarter (Astelia pumila och Donatia magellanica), hvilka vid sitt förmultnande bilda en tjock bädd af mjuk torf.
I Eldslandet öfver skogsregionen är den förra af dessa i hög grad sällskapliga växter den hufvudsakligaste orsaken till
- ↑ Caldcleugh hemskickade två rotknölar, hvilka göddes väl och redan första året afkastade talrika potäter och en mängd blad.
- ↑ Då jag håfvåde med mitt insektnät, fick jag på dessa ställen ett ansenligt antal små insekter af Staphylinidernas familj och andra som äro beslägtade med Pselaphus och små Hymenoptera; men den till individ- och artantal mest framstående familjen uti de skoglösare delarne af Chiloe och Chonos är Telephoridernas.
