väg genom rördungarne och framkom till San Carlos. Han belönades af spanska styrelsen med gåfvan af ett stycke land. Om sommaren vandra många indianer omkring i skogarne (men hufvudsakligen i de högre belägna delarne, der skogarne icke äro så täta), för att söka den halfvilda boskapen, som lefver af rörens och vissa träds blad. En af dessa jägare upptäckte för några år sedan af en slump ett engelskt fartyg, som hade strandat på den yttre kusten. Manskapet började lida brist på lifsmedel och det är icke osannolikt, att de utan denne mans hjelp aldrig skulle hafva kunnat leta sig fram ur dessa knappast genomträngliga skogar. Det oaktadt dog en sjöman på vägen af öfveransträngning. Indianerna styra under dessa vandringar kosan efter solen, så att om det blir ihållande mulet väder, kunna de icke färdas.
Dagen var vacker och den mängd af träd, hvilka voro i full blomma, uppfylde luften med vällukter; men icke ens detta kunde skingra intrycket af skogens dystra fuktighet. Dessutom gifva de många döda trädstammar, hvilka stå der som spöken, åt dessa urskogar en prägel af högtidlighet, som saknas i de länder, hvilka länge varit under odling. Strax efter solnedgången uppslogo vi vårt nattläger. Vår qvinliga följeslagerska, som såg rätt bra ut, tillhörde en af de anseddaste familjerna i Castro. Hon red likväl grensle och utan skor och strumpor. Jag förvånades öfver den fullkomliga brist på stolthet, som hon och hennes broder visade; ty ehuru de hade mat med sig, sutto de vid alla måltider och sågo på huru mr. King och jag åto, till dess vi rent af för skams skuld tvungos att bespisa hela sällskapet. Natten var klar, och under det vi lågo i våra bäddar, njöto vi åsynen (och det är en stor njutning) af den mängd stjernor, som upplyste skogens mörker.
Den 23 januari. — Vi uppstego tidigt på morgonen och framkommo till den lilla täcka staden Castro klockan 2 på morgonen. Den gamle guvernören hade aflidit sedan vårt senaste besök och en chilenare hade tagit styrelsen om hand i hans ställe. Vi hade ett rekommendationsbref till Don Pedro, hvilken vi funno ytterst gästfri och vänlig samt mera oegennyttig, än som är vanligt på denna sidan Sydamerika. Dagen derpå skaffade oss Don Pedro friska hästar och erbjöd sig att sjelf följa med oss. Vi färdades söderut, vanligtvis följande med kusten och resande genom åtskilliga byar, alla med sitt stora ladlika träkapell. I Vilipilli bad Don Pedro kommendanten, att lemna oss en vägvisare till Cucao, hvarvid den gamle herren erbjöd sig att sjelf komma; men en lång stund kunde ingenting öfvertyga honom om att två engelsmän verkligen önskade resa till ett sådant afsides liggande ställe som Cucao. Vi åtföljdes sålunda af de tvenne förnämsta aristokraterna i landet, och
