att de voro sådana kunde man tydligen se af de fattigare indianernas beteende emot dem. Vid Chonchi veko vi af in åt ön och följde labyrintiskt slingrande stigar, stundom genom praktfulla skogar och stundom genom vackra odlade ställen, rika på växande säd och potates. Detta vågformiga, skogbevuxna land, som till en del var odladt, erinrade mig om de vildare delarne af England och hade derföre en i mina ögon högst fängslande anblick. I Vilinco, som är beläget på stränderna af insjön Cucao, voro endast några få åkerfält odlade och alla invånare tycktes vara indianer. Denna insjö är två mil lång och går i östlig och vestlig riktning. Till följe af lokala förhållanden blåser hafsvinden mycket regelbundet om dagen, men lägger sig under natten. Detta har gifvit upphof till besynnerligt öfverdrifna berättelser; ty såsom företeelsen beskrefs för oss i San Carlos, var den rent af ett underverk.
Vägen till Cucao var så dålig, att vi beslöto gå om bord på en periagua. Kommendanten tillsade derföre på det mest pockande vis sex indianer att laga sig i ordning att ro oss öfver, utan att han värdigades säga dem, om de skulle få betalning eller icke. Periaguan är en besynnerlig, konstlös båt, men manskapet var ännu sällsammare; ty jag tror knappast att sex fulare små karlar någonsin stigit i en båt tillsammans. De rodde likväl mycket bra och med glädtigt mod. Den främst sittande pladdrade indianska och uppgaf underliga skrik, liksom en svinherde, hvilken drifver sin hjord. Vi begåfvo oss åstad med en svag motvind, men uppnådde likväl Capella de Cucao innan det blef mörkt. På begge sidor om sjön var landet en enda oafbruten skog. En ko var om bord på samma periagua som vi. Det kan i förstone tyckas vara svårt att få ett så stort djur i en så liten båt, men indianerna verkstälde saken på en minut. De förde kon till sidan af båten, som krängdes emot henne. Derefter lades tvenne åror under hennes buk med deras ändar hvilande på relingen och med tillhjelp af dessa häfstänger kastade de helt behändigt det arma djuret hals öfver hufvud i botten af båten och fastbundo henne derefter med rep. I Cucao funno vi en obebodd hydda, hvilken är prestens bostad, när han besöker detta kapell. Der gjorde vi upp eld och kokade vår aftonmåltid och hade det rätt bra.
Distriktet Cucao är den enda bebodda delen på hela vestkusten af Chiloe. Det innehåller omkring 30—40 indianfamiljer, hvilka äro spridda på en sträcka af en mil långs med stranden. De äro mycket afsöndrade från det öfriga Chiloe och hafva knappast något slags handel, utom någon gång med litet olja, som de få af skälspeck. De äro drägligt klädda i tyger af egen tillverkning och hafva fullt upp med mat. De tycktes likväl vara
