Sida:En naturforskares resa omkring jorden.djvu/270

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
262[kap. xiv.
chiloe och concepcion. — stark jordbäfning.

belåtna, men ändock ödmjuka till en grad, som var mycket plågsam att åse. Dessa känslor kunna troligen förnämligast tillskrifvas det sträfva och befallande sätt, hvarpå de behandlas af sina styresmän. Ehuru våra följeslagare voro mycket höfliga emot oss, så uppförde de sig mot de arma indianerna, som om dessa hade varit slafvar och icke fria män. De befalde fram lifsmedel och fordrade att få begagna deras hästar, utan att någonsin nedlåta sig att säga mot huru stor betalning eller om ens egarne skulle få någon alls. Då vi om morgonen hade blifvit allena med dessa stackars menniskor, gjorde vi oss snart vänner med dem genom gåfvor af cigarrer och maté. Ett stycke hvitt socker delades mellan alla närvarande och profvades med största nyfikenhet. Indianerna slöto alla sina klagomål med yttrandet: ”Och det är endast, emedan vi äro stackars indianer och ej veta något; men det var ej så, när vi hade en kung”.

Följande dag efter frukosten redo vi några mil norrut till Punta Huantamó. Vägen låg utefter en mycket bred strand, mot hvilken, ännu efter så mångra vackra dagar, en förfärlig bränning bröt sig. Man försäkrade mig, att man efter en svår storm kan höra bruset nattetid i Castro, ett afstånd af icke mindre än tre och en half mil tvärs öfver ett bergigt och skogigt land. Vi hade någon svårighet att komma till nämde udde, till följe af de odrägligt svåra stigarna; ty öfverallt i skuggan blir marken snart ett fullkomligt gungfly. Sjelfva udden är en brant, klippig kulle. Den är öfvervuxen med en växt, som troligen är beslägtad med Bromelia och af infödingarne kallas Chepones. Då vi kröpo genom dessa snår, sönderrefvos våra händer illa. Det roade mig att se de försigtighetsmått, som vår indianske vägvisare tog, i det han uppkaflade sina byxor och ansåg dem vara ömtåligare, än hans eget grofva skinn. Denna växt bär en frukt, som till formen liknar en ärtskocka, och i hvilken en mängd frön ligga inpackade. Dessa innehålla ett angenämt, sött kött, som här mycket värderas. I Lows hamn såg jag folket bereda chichi eller cider af denna frukt, hvilket bekräftar Humboldts yttrande, att menniskan nästan öfverallt finner tillfälle att bereda något slags dryck af alster ur växtriket. Dock hafva vildarne på Eldslandet, och troligen äfven i Australien, icke framskridit så långt i uppfinningsförmåga. Kusten norr om Punta Huantamó är ytterst bergig och inskuren, samt har utanför sig många ref, på hvilka hafvet oaflåtligt brusar. Mr. King och jag önskade gerna att om möjligt återvända till fots långs med denna kust, men till och med indianerna sade, att detta var alldeles ogörligt. Man berättade oss, att det lyckats personer att taga raka vägen genom skogarne från Cucao till San Carlos,