branta sidor gifvit efter. Några remnor invid klipporna voro halfannan aln breda. Många ansenliga massor hade redan fallit ned på stranden och invånarne trodde att när regntiden inföll, skulle ännu större ras inträffa. Men skalfvets inverkan på den hårda urskiffer, som utgör öns grundval, var ännu märkvärdigare; ty ytdelarne af några smala åsar voro så fullkomligt splittrade, som om de hade blifvit söndersprängda med krut. Denna verkan, som var mycket tydlig genom de friska brottytorna och den rubbade marken, måste hafva inskränkt sig till sjelfva ytan, ty eljest skulle det ej finnas ett enda fast klippblock i hela Chile; icke heller är detta osannolikt, då man vet att en i dallring försatt kropps yta påverkas på helt annat sätt än de centrala delarne. Detta torde äfven vara orsaken hvarföre jordbäfningar icke i djupa grufvor åstadkomma en sådan förfärlig ödeläggelse, som man skulle vilja föreställa sig. Jag tror att detta jordskalf mera bidragit att minska ön Quiriquinas storlek, än hafvets och vindens vanliga nötning under loppet af ett helt århundrade.
Påföljande dagen landsteg jag i Talcahuano och red derefter till Concepcion. Båda städerna framstälde det fruktansvärdaste och dock mest intressanta skådespel, som jag någonsin sett. Det skulle sannolikt hafva varit ännu mera gripande för den, som förut hade sett dem; ty ruinerna voro så hopblandade och det hela hade så litet utseende af ett beboeligt ställe, att det knappast var möjligt att tänka sig dess forna tillstånd. Jordskalfvet började klockan half tolf på förmiddagen. Om det hade inträffat midt i natten, skulle de flesta invånarne (hvilka endast i denna provins uppgå till flera tusen), hafva omkommit, i stället för nu mindre än hundra; men äfven nu räddades de endast genom den allmänna vanan att springa ut på gatan, så fort marken började bäfva. I Concepcion stod hvarje hus eller husrad uppe, en hop eller sträcka af ruiner; men i Talcahuano kunde man till följe af den stora vågen icke urskilja stort mera än ett lager af tegelstenar, taktegel och timmer, med ett stycke af en mur stående här och der. Af denna orsak var Concepcion, ehuru icke så fullständigt ödelagdt, en mera förfärlig och, om jag så får kalla det, pittoreskare anblick. Förvaltaren på Quiriquina berättade mig, att den första aning han fick om jordskalfvet, var att han fann både sig sjelf och hästen, hvarpå han red, rullande på marken. Då han steg upp, kastades han å nyo om kull. Han berättade mig äfven, att några kor, hvilka stodo på öns branta kust, rullades ned i hafvet. Den stora vågen anstälde stor förödelse bland nötkreaturen; på en låg ö vid innersta ändan af viken bortspolades sjuttio kreatur och drunknade. Man antager allmänt, att denna jordbäfning var den svåraste, som man
