hört omtalas i Chile. Men då mycket svåra jordbäfningar endast inträffa efter långa mellantider, är det icke lätt att veta detta; icke heller skulle ett mycket häftigare jordskalf kunnat åstadkomma någon större förödelse, ty den var redan nu fullständig. Otaliga små jordstötar följde på det stora jordskalfvet, och inom de första tolf dagarne räknade man icke mindre än trehundra.
Sedan jag sett Concepcion, kan jag icke förstå huru de flesta invånarne kunnat undslippa oskadade. Husmurarne föllo på många ställen utåt och bildade sålunda midt i gatorna små kullar af tegelsten och grus. Engelska konsuln, mr. Rouse, berättade oss, att han satt vid frukostbordet, när den första rörelsen varnade honom att springa ut. Han hade knappast nått midten af gården, förr än en sida af hans hus kom nedrasande. Han bibehöll då så mycken sinnesnärvaro, att han insåg, att om han blott lyckades komma upp på den del som som redan hade fallit, så skulle han vara säker; men då han till följe af markens rörelse icke kunde stå, kröp han dit på händer och fötter, och han hade icke väl kommit upp på denna lilla höjd, än den andra sidan af huset föll, hvarvid de stora bjelkarne foro tätt förbi hans hufvud. Förblindad och nästan qväfd af det dammoln, som förmörkade luften, uppnådde han slutligen gatan. Emedan stöt följde på stöt med några minuters mellantid, vågade ingen nalkas de splittrade ruinerna, och ingen visste om hans käraste vänner och anhöriga icke höllo på att omkomma af brist på hjelp. De, som hade räddat några tillhörigheter, voro tvungna att hålla ständig vakt, ty tjufvar ströfvade omkring och vid det minsta jordskalf slogo de sig för bröstet med ena handen och ropade ”förbarmande”, samt tillgrepo så med den andra hvad de kunde komma öfver i ruinerna. De rörtäckta taken nedföllo öfver eldarne och lågor utbröto på alla håll. Hundratals menniskor visste sig vara ruinerade och få voro i stånd att skaffa sig lifsuppehälle för dagen.
Jordbäfningar äro i och för sig tillräckliga att förstöra välmågan i hvilket land som helst. Om de under England nu i hvila varande underjordiska krafterna skulle utöfva den verksamhet, som de i forna tider helt säkert hafva utöfvat, huru fullständigt skulle icke landets hela tillstånd förändras! Hvad skulle det bli af de höga husen, de tätt befolkade städerna, de stora fabrikerna, de vackra allmänna och enskilta bygnaderna? Om denna nya jordbäfningsperiod toge sin början med en häftig stöt midt i natten, huru förfärlig skulle icke förödelsen blifva! England skulle med ens bli bankrutt; alla värdepapper, handlingar och räkenskaper skulle från det ögonblicket vara förlorade. Styrelsen skulle vara ur stånd att indrifva skatterna och då den icke kunde upprätthålla sitt
