Sida:En naturforskares resa omkring jorden.djvu/287

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
1835.]279
portillo-passet. — mulåsnornas klokhet.

som är en af Chiles förnämsta floder. Höga kalkberg innesluta dalen på ömse sidor, på det ställe der den intränger i den första bergskedjan; och ehuru icke synnerligt bred, är den bördig. Talrika landthus voro omgifna af vinrankor och trädgårdar med äppel-, nektarin-, och aprikosträd, hvilkas grenar voro nedtyngda af den vackra mogna frukten. Om qvällen foro vi förbi tullhuset, der vår packning undersöktes. Chiles gräns vaktas bättre af Cordilleran, än af hafvets vatten. Det finnes mycket få dalar, som leda till den mellersta bergskedjan och bergen äro på andra ställen alldeles ofarbara för lastdjur. Tulltjenstemännen voro mycket höfliga, hvilket kanske till en del berodde på det pass, som republikens president hade gifvit mig; men jag måste uttrycka min beundran för den otroliga höfligheten hos nästan hvarje chilenare. I detta fall var motsatsen hos samma samhällsklass i de flesta andra länder mycket märklig. Jag skall omtala en anekdot, hvilken då gjorde ett mycket angenämt intryck på mig. Vi mötte nära Mendoza en liten, mycket fet negrinna, som red grensle på en mulåsna, och hade en så ofantlig halssvulst, att det knappast var möjligt att låta bli att se stint på henne ett ögonblick. Men mina två följeslagare gjorde nästan ögonblickligen, liksom till ursäkt, den här i landet vanliga helsningen, genom att taga af sig hatten. Hvarest i Europa skulle någon af de högre eller lägre klasserna hafva visat en sådan finkänslig höflighet mot en fattig och ömkansvärd varelse af en föraktad ras?

Vi sofvo om natten i en koja. Vårt färdsätt var förtjusande oberoende. I de bebygda trakterna köpte vi litet bränsle, legde oss bete för djuren och slogo oss ned i ett hörn af samma äng, som de. Som vi medförde en jerngryta, kokade vi och åto vår aftonmåltid under en molnfri himmel och visste icke af något omak. Mina följeslagare voro Mariano Gonzales, som förut hade åtföljt mig i Chile och en mulåsnedrifvare, med hans tio mulåsnor och en ”madrina”. Madrinan (eller gudmodern) spelar en högst vigtig roll. Hon är ett gammalt, stadigt sto, med en liten klocka kring halsen och hvart hon går, följa mulåsnorna henne som goda barn. Dessa djurs tillgifvenhet för sina madrinor sparar oändligt mycket besvär. Om flera stora hopar drifvas ut på ett fält för att beta, behöfva mulåsnedrifvarne om morgonen endast leda madrinorna litet afsides och ringa i deras klockor; och ehuru det kan vara två eller tre hundra tillsammans, så känner hvar mulåsna genast igen sin egen madrinas klocka och kommer till henne. Det är nästan omöjligt att förlora en gammal mulåsna, ty om hon blifvit med våld qvarhållen flera timmar, så skall hon genom sin lukt, liksom en hund, uppspåra sina kamrater, eller snarare madrinan;