ty enligt mulåsnedrifvarnes utsago är hon hufvudföremålet för deras tillgifvenhet. Denna känsla är likväl icke fästad vid något bestämdt individ; ty jag tror mig hafva skäl för det påståendet, att hvilket djur som helst med en klocka kan göra tjenst som madrina. På en slät väg bär hvarje djur en börda vägande 416 marker, men i en bergstrakt 100 marker mindre; och med hvilka fina, smala ben, utan någon motsvarande muskelmassa, förmå icke dessa djur bära en så stor börda! Mulåsnan har alltid förefallit mig som ett högst förvånande djur. Att en bastard skulle ega mera förstånd, minne, ihärdighet, sällskaplighet, uthållighet och större lifslängd än någondera af sina föräldrar, tyckes antyda, att konsten här har öfverträffat naturen. Af våra tio djur voro sex ämnade att rida på och fyra till att bära vår packning, hvarvid alla bytte om i tur. Vi medförde en betydlig mängd lifsmedel i händelse att vi skulle bli insnöade, emedan årstiden var väl sen för att öfvergå Portillo.
Den 19 mars. — Vi redo under denna dag till det sista och följaktligen högst belägna huset i dalen. Invånare antal blef nu ringa; men öfver allt der man kunde vattna landet, var det mycket fruktbart. Alla hufvuddalar i Cordilleran utmärkas deraf, att de på ömse sidor hafva en rand eller afsats af groft lagradt stengrus och sand, som i allmänhet är af ansenlig mäktighet. Dessa afsatser utsträckte sig fordom i en sammanhängande bädd tvärtöfver dalarne, och bottnen af de dalar i norra Chile, der inga strömmar finnas, äro på detta vis jemt fylda. På dessa terasser äro vägarne vanligen anlagda; ty deras yta är jemn och de höja sig med en mycket långsam sluttning upp ur dalarne. Följaktligen kunna de äfven lätt odlas medelst bevattning. Man kan spåra dem upp till en höjd af emellan 7,000 och 9,000 fot, hvarest de döljas under de stora hoparne af nedfallna stenar. Vid nedre ändan eller mynningen till dessa dalar bilda de ett oafbrutet lager med dessa höjdomslutna slätter (hvilka också bestå af stenklapper) vid hufvudbergets fot, hvilka jag har beskrifvit i ett föregående kapitel såsom utmärkande för Chile och hvilka sannolikt aflagrades, när hafvet inträngde öfverallt i Chile, liksom det nu intränger i de sydligare kusterna. Ingen företeelse i Sydamerikas geologi intresserade mig mer, än dessa afsatser af groft lagrad klapper. De likna till sin sammansättning fullkomligt de ämnen, som bergbäckarne i hvarje dal skulle aflagra, om de genom någon orsak hejdades i sitt lopp, såsom vid sitt inflöde i en sjö eller hafsvik; men i stället för att aflagra sådana ämnen, arbeta de numera oupphörligt på att bortnöta både den fasta klippan och dessa alluvial-aflagringar långs med hela linien af hvarje hufvud- och sidodal. Det är här
