omöjligt att framställa skälen hvarföre jag anser dessa klapperstensafsatser hafva under Cordillerans gradvisa upphöjning hopats medelst strömmar, hvilka allt högre och högre ifrån aflagrade sina grusmassor på den innersta stranden af långa, smala hafsvikar, först högt uppe i dalarne, sedan allt lägre ned, i samma mån som landet långsamt höjde sig. Om förhållandet är sådant, och jag kan ej betvifla att så är, har den stora och söndersplittrade Cordillerkedjan, i stället för att plötsligen hafva blifvit uppdrifven, såsom till de senare tiderna var geologernas allmänna åsigt, och ännu vidhålles af några, långsamt lyftats till hela sin massa, lika småningom som kusterna af Atlantiska och Stilla hafvet hafva höjts inom den nyare tiden. En mängd förhållanden i Cordillerans bygnad erhålla en enkel förklaring, om man betraktar dem under denna synpunkt.
De floder, som flyta genom dessa dalar, borde snarare kallas bergbäckar. Deras fall är mycket starkt och deras vatten är gyttjefärgadt. Det dån, som Maypu förorsakade, då han rusade fram öfver de stora, afrundade klippstyckena, liknade hafvets. Midt i larmet af det brusande vattnet kunde man äfven på afstånd mycket tydligt urskilja bullret af stenarne, då de rullade öfver hvarandra. Detta slammer kunde man höra både dag och natt, långs hela strömmens lopp. Detta ljud talade ett vältaligt språk till geologen. De tusen sinom tusen stenarna, hvilka genom att de stötte emot hvarandra, åstadkommo ett enda likformigt ljud, skyndade alla åt ett håll. Det var liksom om man tänker på tiden, der den minut, som nu hastar bort, är oåterkalleligt förlorad. Så var det äfven med dessa stenar: hafvet är deras evighet och hvarje ton af denna vilda musik, talar om ännu ett steg närmare deras bestämmelse.
Själen kan endast långsamt fatta betydelsen af den verkan, som åstadkommes af en orsak, hvilken upprepas så ofta, att sjelfva mångfaldigandet icke gifver ett tydligare begrepp derom, än vilden, när han pekar på håren på sitt hufvud. Så ofta jag sett bäddar af lera, sand, klapper hopade till många tusen fots mäktighet, har jag alltid varit färdig att utropa, att orsaker, sådana som nutidens floder och hafsstränder, aldrig skulle hafva kunnat söndermala och aflagra sådana massor. Men när man å andra sidan lyssnar till det skramlande ljudet i dessa strömmar, och erinrar sig att hela djurslägten försvunnit från jordens yta, och att under hela denna tid, genom dag och natt, dessa stenar rullat framåt i sitt lopp, så tänkte jag vid mig sjelf: kunna några berg, kan något fastland motstå en sådan nötning?
I denna del af dalen voro bergen på ömse sidor från 3,000 till 6,000 eller 8,000 fot höga med afrundade ytor och kala, branta sidor. Färgen var vanligtvis mörk purpur och lagringen mycket
