Sida:En naturforskares resa omkring jorden.djvu/290

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
282[kap. xv.
färd öfver cordilleran.

tydlig. Om landskapet icke var vackert, så var det åtminstone märkvärdigt och storartadt. Vi mötte under dagens lopp åtskilliga boskapshjordar, hvilka drefvos ned från de högre dalarne i Cordilleran. Detta tecken till vinterns annalkande påskyndade våra steg mycket mer, än som var gagneligt för den geologiska undersökningen. Vi sofvo i ett hus, som ligger vid foten af ett berg, på hvars topp grufvorna San Pedro de Nolasko ligga. Sir F. Head undrar på att grufvor hafva kunnat upptäckas i så ovanliga lägen, som det kala berget San Pedro de Nolasko; men för det första äro metallådror i detta land vanligen hårdare, än de dem omslutande lagren, till följe hvaraf de skjuta upp öfver ytan under bergets efterhand försiggående afnötning; och sedan känner nästan hvarje arbetare, isynnerhet i norra delen af Chile, någorlunda till malmernas utseende. Vidare är det i de stora grufprovinserna Coquimbo och Copiapo mycket ondt om bränsle, så att man letar derefter på hvarje berg och i hvarje dal, och under dylika letningsfärder hafva nästan alla de rikaste grufvorna blifvit upptäckta. Chanuncillo, hvarifrån man under loppet af några år hemtat silfver till ett värde af många millioner riksdaler, upptäcktes af en person, som kastade en sten mot sin lastade åsna och då han tyckte att den var mycket tung, tog han upp den och fann den vara full med rent silfver. Ådran låg icke långt derifrån och sköt upp som en metallkil. Grufarbetarne bruka äfven om söndagarne taga en jernstör med sig och ströfva omkring bland bergen. I denna södra del af Chile, äro de personer, som drifva boskap till Cordilleran och som besöka hvarje skölgång der litet bete finnes, de vanliga upptäckarne.

Den 20:e. — Då vi kommo högre upp i dalen, blef, med undantag af några få vackra alpväxter, växtligheten ytterst sparsam, och man kunde knappast få syn på något enda djur. De höga bergen, hvilkas toppar utmärktes af några snöfläckar, stodo väl skilda från hvarandra, medan dalarne voro uppfylda med en ofantlig massa lagradt alluvium. De drag i de andiska landskapen, som mest anslogo mig såsom motsatser till hvad jag sett på andra bergskedjor, voro de jemna afsatserna, hvilka stundom utbredde sig till smala slätter på ömse sidor om dalarne — de bjerta färgerna, förnämligast rödt och purpur, hos de ytterst kala och branta porfyrkullarne — de stora och sammanhängande, murlika gångfyllnaderna — de tydligt delade lagren, hvilka, der de voro nästan lodräta, bildade de pittoreska och vilda midtelspetsarne, men der de voro i mindre grad lutande, bildade de stora, väldiga bergen i kedjans utkanter — och slutligen de glatta, kägelformiga hopar af vackert bjertfärgadt grus, hvilka sluttade uppåt i en skarp vinkel från bergens fot, stundom till en höjd af mer än 2,000 fot.