Sida:En naturforskares resa omkring jorden.djvu/291

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
1835]283
snöns inverkan på klippor.

Jag såg ofta både i Eldslandet och på Anderna, att öfverallt der klippan var betäckt med snö under större delen af året, den hade blifvit söndersprängd på ett högst ovanligt vis i små, kantiga stycken. Scoresby har iakttagit samma förhållande på Spetsbergen. Detta förefaller mig mycket svårförklarligt; ty den del af berget, som är skyddad af en snömantel, måste vara mindre underkastad upprepade och starka temperaturförändringar, än någon annan del. Jag har stundom förestält mig, att jorden och stenstyckena på ytan kanske mindre lätt bortföras af det långsamt genomsipprande snövattnet[1], än af regn, och att den fasta klippans skenbara södervittring under snön derföre vore bedräglig. Hvilken orsaken än må vara, så är massan af sönderfallande stenar på Cordilleran mycket stor. Ibland om våren nedrasa stora massor af detta grus från bergen och betäcka snödrifvorna i dalarne samt bilda sålunda naturliga iskällare. Vi redo öfver en, som låg djupt nedanför den eviga snöns gräns.

Då qvällen nalkades sitt slut kommo vi till en besynnerlig skålformig slätt, kallad Valle del Yeso. Den var betäckt med litet torrt gräs och vi hade den angenäma synen af en boskapshjord midt i de omgifvande klippiga ödemarkerna. Dalen har sitt namn Yeso, af en stor, jag skulle tro minst 2,000 fot mäktig gipsbädd, bestående af hvit, och på sina ställen alldeles ren gips. Vi tillbragte natten tillsammans med en hop karlar, som höllo på att lasta mulåsnor med detta ämne, hvilket användes för vinberedningen. Vi begåfvo oss i väg tidigt på morgonen (den 21) och fortsatte vår väg långs med floden, hvilken hade blifvit mycket förminskad, till dess vi anlände till foten af den ås, som skiljer de vatten, hvilka rinna åt Stilla och Atlantiska hafven. Vägen, som hittills varit god med en ständig, men mycket långsam stigning, förvandlades nu till en brant zickzackformig stig uppför den stora kedjan, som åtskiljer republikerna Chile och Mendoza.

Jag skall här lemna en mycket kort öfversigt öfver den geologiska bygnaden hos de parallela bergsträckor, som bilda Cordilleran. Af dessa sträckor äro tvenne betydligt högre än de andra: nämligen på chilenska sidan Peuquenes-åsen, hvilken är 13,500 fot öfver hafvet, der vägen korsar den, och Portillo-åsen, åt Mendoza till, hvilken är 14,500 fot. De undre bäddarne i Peuqueneskedjan, äfvensom i de andra vester derom belägna stora

  1. Jag har hört anmärkas i Shropshire, att Severns vatten är mycket grumligare, när han står högt till följe af ihållande regn, än när det kommer från snön, som smälter på bergen i Wales. D’Orbigny anmärker, när han förklarar orsaken till de olika färgerna hos Sydamerikas floder, att de, som hafva blått eller klart vatten, hafva sin källa i Cordilleran, der snön smälter.