bergsträckorna, bestå af en stor, flera tusen fot mäktig porfyrmassa, hvilken runnit ut som lava på hafsbottnen, vexlande med kantiga och afrundade stycken af samma bergarter, hvilka blifvit utkastade ur under hafvet varande eruptionsöppningar. Dessa skiftesvisa massor äro i de centrala delarne betäckta med väldiga lager af röd sandsten, konglomerat och kalkhaltig lerskiffer, tillsammans med och öfvergående i ofantliga gipsbäddar. I dessa öfre lager äro snäckor temligen allmänna; och de tillhöra ungefär samma period som den undre kritan. Det är en gammal historia, men icke dess mindre underbar, att höra talas om att snäckor, hvilka en gång kröpo på hafsbottnen, nu ligga nära 14,000 fot öfver dess yta. De undre bäddarne i denna stora lagermassa hafva blifvit rubbade, upphettade, kristalliserade och nästan hopblandade genom inverkan af en af hvit albitgranit bestående bergmassa.
Den andra hufvudkedjan, den vid Portillo, är af en helt olika bildning; ty den består hufvudsakligen af stora, nakna spetsar af röd fältspatsgranit, som lägre ned på vestra sidan betäckas af en sandsten, hvilken fordom genom värmens inverkan blifvit förvandlad till qvarts. På qvartsen hvila konglomeratbäddar af några tusen fots mäktighet, hvilka hafva blifvit upplyftade af den röda graniten och stupa i en vinkel af 45° mot Peuquenes-sträckan. Jag förvånades öfver att finna att detta konglomerat till en del bestod af småstenar, som härrörde från Peuquenes-kedjans klippor med deras försteningar och till en del af en röd fältspatgranit, lik den vid Portillo. Häraf måste vi draga den slutsatsen, att när konglomeratet bildades både Peuquenes- och Portillo-kedjorna voro till en del upplyftade och utsatta för afnötning. Men då konglomeratbäddarne blifvit kastade i en vinkel af 45° af den röda Portillograniten, jemte den underliggande af densamma på heta vägen förvandlade sandstenen, kunna vi vara öfvertygade om att den hufvudsakliga ingjutningen och höjningen af den redan delvis bildade Portillo-kedjan egde rum efter konglomeratets hopande och långt efter Peuquenes-kedjans upplyftning. På detta vis är Portillo, den högsta åsen i denna del af Cordilleran, icke så gammal som den ej fullt så höga Peuquenes-kedjan. Äfven skulle kunna anföras en lutande lavaström vid östra foten af Portillo såsom bevis för att den har upplyftningar af ännu senare datum att tacka för sin ansenliga höjd. Om man forskar efter sistnämda bergskedjas uppkomst, så tyckes den röda graniten hafva blifvit utgjuten på en urgammal, förut befintlig kedja af hvit granit och glimmerskiffer. På de flesta ställen, kanske öfverallt i Cordilleran, skall man finna att hvarje kedja bildats genom upprepade upplyftningar och ingjutningar, och att de olika jemslöpande sträckorna äro af olika
