åldrar. Endast genom ett sådant antagande kunna vi åstadkomma tillräcklig tid för att förklara den i sanning häpnadsväckande massa afnötning, hvilken dessa stora, ehuru i jemförelse med de flesta andra bergskedjor, unga berg hafva varit underkastade.
Slutligen bevisa snäckorna på Peuquenes eller den äldsta kedjan, såsom förut är anmärkt, att den blifvit lyftad 14,000 fot sedan sekundärperioden, hvilken vi i Europa äro vana att anse som långt ifrån gammal; det kan ådagaläggas, att sedan dessa snäckor lefde i ett lagom djupt haf, har det område, som nu intages af Cordilleran, sjunkit flera tusen fot, i norra Chile ända till 6,000 fot, hvarigenom det blef möjligt för massan af i hafvet bildade lager att hopa sig på den bädd, på hvilken snäckorna lefde. Beviset är detsamma som det, hvarigenom det ådagalades, att en sänkning af flera hundra fot, äfvensom en derpå följande höjning måste hafva inträffat under en mycket senare tid sedan Patagoniens tertiärsnäckor lefde. Dagligen tvingar sig den öfvertygelsen på geologen, att ingenting, icke ens vinden som blåser, är så ostadigt som skorpan på denna vår jord.
Jag skall göra endast ännu en geologisk anmärkning. Ehuru Portillo-kedjan här är högre än Peuquenes, hafva likväl de vatten, som flyta genom de mellanliggande dalarne, brutit sig en väg genom densamma. Man har anmärkt samma förhållande, ehuru i en större skala, i den östra och högsta sträckan af den boliviska Cordilleran, genom hvilken floderna gå. Liknande fakta har man äfven iakttagit på andra delar af jorden. Man kan förstå detta, om man antager att Portillo-linien höjt sig sedermera och gradvis; ty först skulle en kedja holmar visa sig och när dessa höjdes, skulle tidvattnen alltjemt gräfva djupare och bredare kanaler emellan dem. I denna stund äro äfven i de undangömdaste sund på kusten af Eldslandet strömsättningarne i de tvärsund, som sammanbinda de större kanalerna, mycket starka, så att i ett dylikt sund ett litet fartyg under segel vreds omkring flera hvarf.
Vid middagstiden började vi det långsamma bestigandet af Peuquenes-åsen och erforo då för första gången någon liten svårighet att andas. Mulåsnorna stannade för hvart femtionde steg och sedan de hvilat ett par sekunder, begåfvo de stackars villiga djuren sig ånyo åstad af egen drift. Den korta andedrägten till följe af den förtunnade luften kallas ”puna” af chilenarne och de hafva de löjligaste föreställningar om dess ursprung. Somliga säga ”alla vatten här hafva puna”; andra att ”der snö finnes, der finnes ock puna”; och detta är tvifvelsutan sant. Den enda känsla jag erfor, var ett lätt tryck öfver hufvud och bröst, likt det man erfar, när man lemnar ett varmt rum och hastigt skyndar ut i kall luft.
