Sida:En naturforskares resa omkring jorden.djvu/294

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
286kap. xv.
färd öfver cordilleran.

Det låg någon inbillning äfven i detta; ty då jag träffade på fossila snäckor på högsta åsen, glömde jag i min förtjusning helt och hållet punan. Ansträngningen att gå var visserligen ganska stor och andedrägten blef djup och mödosam. Man har berättat mig att i Potosi (omkring 13,000 fot öfver hafvet) främlingar ej bli fullkomligt vana vid luften på ett helt år. Alla inbyggarne förorda lök mot punan; och då man i Europa stundom har gifvit denna växt mot bröstsjukdomar, så kan den ju måhända vara af verklig nytta; men för min del fann jag ingenting så bra, som de fossila snäckorna.

När vi voro halfvägs uppför, mötte vi ett långt tåg af sjuttio lastade mulåsnor. Det var egendomligt att höra åsnedrifvarnes vilda rop och att betrakta den långa, nedåtgående raden af djuren, hvilka sågo ytterst små ut, emedan det icke fans något annat att jemföra dem med, än de kala bergen. Vid toppen var blåsten, såsom vanligen är fallet, häftig och ytterst kall. På ömse sidor om åsen hade vi att gå öfver breda bälten af evig snö, hvilka nu snart skulle betäckas med ett nytt lager. När vi uppnådde kammen och skådade bakåt, visade sig en härlig utsigt. Luften var strålande klar; himmeln mörkblå; och de djupa dalarne; de vilda sönderbrutna formerna; hoparne af spillror, som uppstaplats under seklernas lopp; de bjert färgade klipporna i motsats till de lugna, snöhöljda bergen; allt detta bildade en tafla, som man icke skulle kunnat tänka sig. Ingen växt eller fågel, utom några kondorer, som kretsade kring de högre spetsarne, drog min uppmärkhet från den liflösa massan. Jag var belåten att vara ensam; det var liksom att betrakta ett åskväder eller höra en kör ur Messias för full orkester.

På somliga snöfläckar fann jag Protococcus nivalis eller den röda snön, så väl bekant genom de polarresandes berättelser. Den tilldrog sig min uppmärksamhet då jag såg mulåsnornas spår färgas blekröda, liksom om deras hofvar hade varit i lindrig blödning. Jag trodde till en början att det berodde på att dam blåst från de kringliggande röda porfyrbergen; ty genom snökristallernas förstoringsförmåga sågo dessa mikroskopiska växter ut som grofva korn. Snön var endast färgad, der den smält mycket hastigt eller der den blifvit hoptrampad. Om man gned litet på papper, gaf den en svag rosenfärg, blandad med litet tegelrödt. Jag skrapade sedan bort litet från papperet och fann att det bestod af små klot i färglösa säckar, hvilka hvardera höllo en tusendels tum i tvärmått.

Såsom jag nyss nämde, är blåsten vanligtvis mycket häftig och kall på Peuquenes-kammen; och den påstås ständigt blåsa från vester eller från Stilla hafvet. Som iakttagelserna