Sida:En naturforskares resa omkring jorden.djvu/296

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
288[kap. xv.
färd öfver cordilleran.

Grytan fick stå på elden hela natten och nästa morgon kokade den igen, men likväl blefvo potäterna icke kokta. Jag kom under fund dermed, då jag hörde mina begge följeslagare afhandla saken. De kommo till det enkla resultatet ”att den fördömda grytan (som var ny) icke behagade koka potates”.

Den 22 mars. — Sedan vi ätit vår potateslösa frukost, reste vi vidare öfver den mellanliggande trakten till foten af Portillo-kedjan. Under högsommaren drifvas nötkreatur hit på bete; men nu hade de blifvit bortförda; äfven flertalet af guanacos hade begifvit sig undan, emedan de ganska väl visste, att om de här öfverraskades af ett yrväder, skulle de råka i en fälla. Vi hade en vacker utsigt öfver en bergmassa kallad Tupungato, helt och hållet beklädd med oafbruten snö, midt i hvilken syntes en blå fläck, tvifvelsutan en glacier, en sällsynt företeelse i dessa berg. Nu började ett svårt och långvarigt klättrande, liknande det upp till Peuquenes. Djerfva, kägelformiga berg af röd granit reste sig på ömse sidor, och i dalarne funnos åtskilliga vidsträckta fält af ständig snö. Dessa frusna massor hade genom tidtals inträffande lenväder på somliga ställen blifvit förvandlade till pyntar eller pelare[1], hvilka, då de stodo tätt intill hvarandra, gjorde det svårt för laståsnorna att komma fram. På en af dessa ispelare stod en dödfrusen häst liksom på en fotställning, men med bakbenen rakt upp i vädret. Jag förmodar att djuret hufvudstupa måste hafva fallit i ett hål, när snön ännu bildade ett sammanhängande lager, fastän den sedermera borttinat närmast omkring.

När vi voro nästan uppe på toppen af Portillo-kedjan, inhöljdes vi i ett fallande moln af idel små isnålar, hvilket var mycket olägligt, emedan det fortfor hela dagen och alldeles bortskymde utsigten för oss. Passet får sitt namn Portillo af en trång klyfta eller dörr på högsta kammen, genom hvilken vägen går. Från denna punkt kan man på en klar dag se dessa vidsträckta slätter, hvilka oafbrutet utsträcka sig till Atlantiska hafvet. Vi nedstego till den öfversta vegetationsgränsen och funno godt nattqvarter under skydd af några stora klippstycken. Vi mötte här några fotvandrare, hvilka ifrigt frågade efter vägens beskaffenhet. Kort efter mörkrets inbrott försvunno plötsligen molnen, och denna

  1. Scoresby iakttog för längesedan denna bygnad hos frusen snö i isberg vid Spetsbergen och senare öfverste Jackson noggrannare på Neva. Lyell har jemfört de remnor, af hvilka den pelarformiga strukturen tyckes bero, med de förklyftningar som genomkorsa nästan alla bergarter, men hvilka bäst synas i olagrade massor. Jag får anmärka, att hos den frusna snön måste den pelarformiga strukturen bero på en metamorfisk verksamhet och icke på någon process under aflagringen.