äfven in på däggdjuren och i mindre grad på fåglar och insekter. Som exempel kan jag anföra råttorna, af hvilka jag fick tretton arter vid Atlantiska hafvets kust och fem på Stilla hafvets, utan att någon enda af dem är gemensam för begge ställena. Vi måste undantaga alla de arter, som vanligtvis eller tillfälligtvis besöka höga berg, samt vissa fåglar, hvilka utbreda sig så långt i söder som till Magelhaens sund. Detta förhållande står i fullkomlig öfverensstämmelse med Andernas geologiska historia; ty dessa berg hafva stått som en stor skiljemur, sedan de nutida djurrasernas uppkomst; och vi borde derföre icke vänta oss någon större likhet emellan de organiska varelserna på motsatta sidor af Anderna, än på hafvets motsatta kuster, så framt vi icke antaga, att samma art blifvit skapad på två olika ställen. I båda fallen måste vi förbise de arter, som varit i stånd att öfvergå stängslet, vare sig detta består af klippor eller saltvatten[1].
En stor mängd växter och djur voro fullkomligt desamma som i Patagonien, eller ytterst nära beslägtade med dem. Vi hafva här agutin, bizcachan, tre bältor, strutsen, vissa rapphönsarter och andra fåglar, af hvilka aldrig någon enda är synlig i Chile, men som äro utmärkande för Patagoniens öde slätter. Vi hafva likaledes många af de i en icke-botanikers ögon likartade taggiga buskarne, förtorkade gräsen och dvärgörterna. Äfven de svarta, långsamt krälande skalbaggarne äro mycket lika och jag tror efter närmare undersökning, att somliga äro fullkomligt identiska. Jag hade alltid mycket beklagat, att vi blifvit tvungna att afstå från färden uppför Santa Cruz-floden, innan vi hunno fram till bergen; ty jag hyste alltjemt ett hemligt hopp att råka på någon stor förändring i landets utseende; men jag är nu öfvertygad om, att det endast skulle hafva varit att följa Patagoniens slätter uppför en bergsluttning.
Den 24 mars. — Tidigt på morgonen klättrade jag uppför berget på den ena sidan om dalen och njöt en ganska vidsträckt utsigt öfver Pampas. Detta var ett skådespel, hvarefter jag alltid längtat, men jag blef sviken i min förväntan. Vid första anblicken liknade det mycket hafvet sedt på långt håll, men åt norr upptäckte man snart många ojemnheter. Det mest framstående draget i taflan var floderna, hvilka i den uppgående solens strålar glittrade som silfvertrådar, till dess de försvunno i det omätliga
- ↑ Detta är blott en tillämpning af de lagar, som Lyell först på ett så utmärkt sätt framställt öfver djurens geografiska utbredning, så vidt den beror på geologiska förändringar. Hela framställningen grundar sig naturligtvis på antagandet af arternas oföränderlighet; eljest skulle man kunna anse olikheten mellan arterna i de begge trakterna såsom hafvande tillkommit under ett längre tidsförlopp.
