Sida:En naturforskares resa omkring jorden.djvu/299

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
1835.]291
pampas.

afståndet. Vid middagstiden nedstego vi i dalen och kommo till en koja, der en officer och tre soldater voro posterade, för att granska de resandes pass. En af dessa var en äkta Pampas-indian, hvilken användes nära nog till samma ändamål, som en blodhund, för att uppspåra dem, som lyckats smyga förbi, vare sig till häst eller till fots. Några år förut försökte en fotresande undgå upptäckt genom att göra en lång omväg öfver ett närliggande berg; men denna indian, som händelsevis hade gått tvärs öfver hans spår, följde dem hela dagen öfver torra och mycket steniga kullar, till dess han slutligen kom öfver sitt byte doldt i en afloppsgraf. Vi erforo här att de silfvermoln, som vi så mycket beundrade ofvanifrån, hade nedöst strömmar af regn. Dalen öppnade sig småningom från denna punkt och bergen förvandlades till blotta kullar i jemförelse med de bakom varande jättarne. Den utvidgade sig derefter till en sakta sluttande slätt af klapper, betäckt med låga träd och buskar. Ehuru denna afsats ser smal ut, måste den vara öfver halfannan mil bred innan den öfvergår i de skenbart fullkomligt jemna Pampas. Vi förbiforo det enda huset i denna trakt, estancian Chaquaio, och vid solnedgången gjorde vi halt vid första lugna vrå och slogo der upp vårt läger för natten.

Den 25 mars. — Jag fick en erinran om Pampas vid Buenos Aires, när jag såg den uppgående solens skifva afskuren af en horisont, lika vågrät som hafvets. Under natten föll stark dagg, något som vi icke förmärkt på Cordilleran. Vägen gick ett stycke rakt östligt öfver en sank myr, men då den derefter mötte den torra, öde slätten, krökte den mot norr till Mendoza. Afståndet är två mycket långa dagsleder. Vår första dagsresa sades vara sju mil till Estacado och den andra åtta och en half till Luxan nära Mendoza. Hela vägen går öfver en jemn, öde slätt, med endast två eller tre hus. Solen var ytterst tryckande och färden utan allt intresse. Det finnes mycket litet vatten på denna väg och på vår andra dagsresa funno vi endast en liten puss. Obetydligt vatten flyter ner från bergen och detta uppsuges snart af den torra och genomsläppande marken, så att vi icke öfvergingo en enda ström, ehuru vi färdades på ett afstånd af endast halfannan eller två och en half mil från den yttre Cordillera-kedjan. På många ställen var marken betäckt med en skorpa af utvittrade salter, och följaktligen hade vi här samma saltälskande växter, som vid Bahia Blanca. Landet har ett enformigt utseende, alltifrån Magelhaens sund långs med hela östra kusten af Patagonien till Rio Colorado, och det tyckes som om samma slags land utbreder sig inåt från denna flod i en båglinie, så långt som till San Luis och kanske ännu längre åt norr. Öster om denna båglinie ligga de