Sida:En naturforskares resa omkring jorden.djvu/303

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
1835.]295
kiselvandlade träd.

hafva uppskjutit, hade hopats i på hvarandra följande tunna lager kring deras stammar och stenen bibehöll ännu intryck af barken.

Det fordrades föga kännedom af geologien, för att tolka den underbara historia, som denna anblick genast förtäljde, ehuru jag tillstår, att jag till en början blef så förvånad, att jag knappast kunde tro de tydligaste bevis. Jag såg det ställe, der en lund af vackra träd en gång vajade sina grenar på stränderna af Atlantiska hafvet, när detta haf, som nu drifvits 120 mil tillbaka, sköljde foten af Anderna. Jag såg, att de hade skjutit upp ur en vulkanisk mark, som hade blifvit lyftad öfver hafsytan och att sedermera denna torra mark med sina upprättstående träd ånyo nedsänkts i hafvets djup. I dessa djup betäcktes det fordom torra landet med sedimentära aflagringar och dessa åter af ofantliga strömmar af under hafvet utrunnen lava — af hvilka en enda massa uppnådde en mäktighet af tusen fot. Dessa flöden af smält sten samt i vattnet afsatta aflagringar hade sålunda fem gånger skiftesvis utbredt sig öfver hvarandra. Det haf, som emottog sådana väldiga massor, måste hafva varit ofantligt djupt. Men så började de underjordiska krafterna ånyo komma i rörelse och jag såg nu denna hafsbotten bilda en mer än 7,000 fot hög bergskedja. Men de motstridande krafter, hvilka alltid äro i verksamhet med att bortnöta landets yta, hade icke heller slumrat. De väldiga lagermassorna hade blifvit genomskurna af många vida dalar, och träden, som nu blifvit förvandlade till kiselsyra, framsköto ur den vulkaniska marken, som nu var ombildad till klippa, och ur hvilken de fordom under sitt grönskande och växande tillstånd hade lyftat sina höga kronor. Nu är allt detta oåterkalleligt förbi och öde; icke en gång lafven kan häfta vid stenafgjutningarne af de forna träden. Så stora och nästan ofattliga dylika förändringar alltid måste förefalla, hafva de likväl alla förekommit inom en tidrymd, som kan kallas ung i jemförelse med Cordillerans historia; och Cordilleran sjelf är helt ny, om man jemför den med många af Europas och Amerikas fossilförande lager.

Den 1 april. — Vi öfvergingo Uspallata-kedjan och sofvo om natten i tullhuset, den enda bebodda punkten på stället. Kort innan vi lemnade bergen, hade vi en ovanlig anblick. Röda, purpurfärgade, gröna och alldeles hvita sedimentärlager i vexling med svarta lavamassor voro sönderbrutna och kastade i stor oordning genom porfyrmassor af alla färgskiftningar, från svartbrunt till det bjertaste rödblå. Detta var första gången jag i verkligheten såg någonting liknande dessa vackra genomskärningar, hvilka geologerna göra öfver jordens inre.