Sida:En naturforskares resa omkring jorden.djvu/304

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
296[kap. xv.
färd öfver cordilleran.

Följande dagen foro vi öfver slätten och följde loppet af samma stora bergström, som flyter förbi Luxan. Här var den en skummande å, som var fullkomligt oöfverstiglig och tycktes bredare än i det lägre landet; hvilket äfven var fallet med bäcken vid Villa Vicencio. Aftonen påföljande dagen anlände vi till Rio de las Vacas, hvilken anses vara den värsta strömmen i Cordilleran att färdas öfver. Då alla dessa strömmar hafva ett snabt och kort lopp, samt uppkomma genom snöns smältning, så förorsakar tiden på dagen en ansenlig skilnad i deras vattenmassa. Om qvällen är floden gyttjig och uppsväld, men vid dagningen blir den klarare och mycket mindre forssande. Detta funno vi äfven vara fallet med Rio Vacas, och om morgonen öfvergingo vi den med ringa svårighet.

Utsigten var hitintills utan något intresse jemförd med den från Portillo-passet. Man får icke se stort annat än de kala bergskedjorna kring en stor, flatbottnig dal, utefter hvilken vägen går upp till den högsta åsen. Dalen och de väldiga, taggiga bergen äro i yttersta grad kala, så att de stackars mulåsnorna hade alldeles ingenting att äta; ty utom några få hartsrika buskar, kan man knappast se en enda växt. Under loppet af denna dag öfvergingo vi några af de värsta passen på Cordilleran, men faran deraf har blifvit mycket öfverdrifven. Man sade mig, att om jag försökte att färdas öfver dem till fots, skulle jag bli yr i hufvudet samt att det ej fans utrymme att stiga af; men jag såg icke något ställe, hvarest man icke skulle hafva kunnat gå fram baklänges eller stiga af sin mulåsna, på hvilken sida som helst. Jag hade redan färdats genom ett af de värsta passen, kalladt las Animas (själarne) och kom först dagen derefter under fund med att det ansågs som ett af de farligaste. Tvifvelsutan finnas många ställen, på hvilka ryttaren skulle slungas ned i ett stort brådjup, om hans mulåsna skulle råka snafva; men det är föga sannolikhet för att något sådant skulle inträffa. Om våren torde ”laderas” eller vägarne, som hvarje år bildas på nytt öfver hopar af nedfallna stenar, vara mycket dåliga; men af hvad jag såg, misstänker jag, att den verkliga faran är så godt som ingen. Med packmulåsnor är förhållandet helt annat, ty bördorna skjuta ut så mycket, att djuren, då de tillfälligtvis stöta emot hvarandra eller mot en klippspets, lätt förlora jemvigten och kastas ned i brådjupen. Då man färdas öfver strömmarne, kan jag nog tro att svårigheten är ganska stor; ty ehuru detta under denna årstid var förknippadt med föga omak, måste de om sommaren vara mycket farliga. Jag kan nog tänka mig, såsom sir F. Head beskrifver, de olika uttrycken hos de personer, hvilka redan hafva kommit öfver svalget och de, som hålla på att