Sida:En naturforskares resa omkring jorden.djvu/305

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
1835.]297
inkas-bron.

göra det. Jag hörde aldrig talas om att någon menniska drunknat, men med lastade mulåsnor händer detta ofta. Drifvaren ber er visa er mulåsna den bästa vägen och sedan låta henne gå öfver bäst hon kan; packåsnan åter tager en dålig väg och går ofta förlorad.

Den 4 april. — Från Rio de las Vacas till Puente del Inkas är en half dagsled. Då det fans bete för mulåsnorna och geologi för mig, stannade vi här öfver natten. När man hör talas om en naturlig bro, föreställer man sig en djup och trång klyfta öfver hvilken störtat en väldig klippmassa, eller bildats en stor båge, som urholkats likt hvalfvet i en grotta. I dess ställe består Inkas-bron af en skorpa lagrade klapperstenar, hopsintrade genom utfällningar från de närbelägna varma källorna. Det tyckes som om strömmen hade gräft ut en rännil på ena sidan och lemnat en öfverhängande kant, som förenade sig med jord och stenar, hvilka nedföllo från den motsatta branten. Man kunde också ganska tydligt se en sned föreningslinie på ena sidan, såsom äfven skulle vara händelsen i ett sådant fall. Inkas-bron är ingalunda värdig de stora monarker, hvars namn den bär.

Den 5 april. — Vi hade en lång ridt öfver den mellersta åsen från Inkas-bron till Ojos del Agua, hvilka ligga vid den nedersta ”casuchan” på chileniska sidan. Dessa casuchas äro små, runda torn med trappsteg utanför, för att nå golfvet, hvilket för yrsnöns skull ligger några fot öfver marken. Det gifves åtta dylika; och på spanska styrelsens tid höllos de under vintern väl försedda med lifsmedel och kol. Hvarje kurir hade en hufvudnyckel. Nu användas de endast till källare eller snarare fångtorn. Belägna på en liten höjd, passa de likväl icke illa till det omgifvande ödsliga landskapet. Den i zickzack gående vägen till Cumbre eller vattendelaren, var mycket brant och svår. Dess höjd är enligt Pentland 12,600 fot. Vägen gick icke öfver någon ständig snö, ehuru det fans fläckar deraf på ömse sidor. Blåsten på toppen var utomordentlig kall, men man kunde icke underlåta att stanna några minuter, för att gång på gång beundra himmelns färg och luftens klara genomskinlighet. Utsigten var storartad; åt vester låg ett vackert kaos af genom djupa klyftor åtskilda berg. Litet snö faller vanligen före denna årstid och det har äfven inträffat att Cordilleran blifvit med ens stängd vid denna tid. Men vi hade mycken tur med att himmeln var molnfri både dag och natt, undantagande några små runda molnmassor, hvilka sväfvade öfver de högsta bergspetsarne. Jag har ofta sett dessa molnholmar högt uppe i luften, hvilka utmärka Cordillerans läge, fastän de fjerran bergen hafva varit dolda under synranden.