tahitier liknade en planta, som blekts genom trädgårdsmästarens konst, i jemförelse med en vacker, mörkgrön växt, som frodas på de öppna fälten. De flesta karlarna äro tatuerade och prydnaderna följa kroppens linier med ett sådant behag, att de göra en högst prydlig verkan. Ett allmänt mönster, ehuru varierande i detaljerna, är snarlikt kronan på ett palmträd. Det utgår från ryggens midtellinie och böjer sig smakfullt åt ömse sidor. Liknelsen kan möjligen vara inbillad, men jag tyckte att en sålunda smyckad menniskokropp liknade stammen af ett ädelt träd, som omfamnades af en fin slingerväxt.
Många äldre personer hade sina fötter betäckta med små sirater, hvilka voro så anbragta, att de liknade en stöflett. Detta mod har likväl numera till en del försvunnit och efterföljts af andra. Ehuru modet här är långt ifrån att vara oföränderligt, måste alla likväl hålla fast vid det, som var rådande i deras ungdom. En gammal man har på detta vis sin ålder inristad på sin kropp och kan icke antaga utseendet af en ung sprätt. Qvinnorna äro tatuerade på samma sätt som männen och vanligtvis mest på fingrarne. Ett fult mod är nu nästan allmänt, nämligen att bortraka håret från öfre delen af hufvudet i en krets, så att man lemnar endast en yttre ring. Missionärerna hafva försökt öfvertala folket att förändra denna vana, men den har blifvit ett mod och detta är ett tillräckligt svar på Tahiti, lika väl som i Paris. Qvinnornas utseende motsvarade icke min förväntan: de äro i alla afseenden mycket underlägsna männen. Vanan att bära en hvit eller röd blomma i bakdelen af hufvudet eller genom ett litet hål i hvardera örat, är mycket vacker. En skärm af flätade kokosblad bäres äfven som en solfjäder. Qvinnorna tyckas vara i större behof af en passande drägt än männen.
Nästan alla infödingar förstå litet engelska — det vill säga de känna benämningarne på de vanliga föremålen och med tillhjelp häraf jemte tecken, kunde ett slags haltande samtal föras. Då vi på qvällen återvände till båten, stannade vi för att bevittna ett ganska täckt uppträde. En mängd barn lekte på stranden och hade upptändt eldar, hvilka upplyste den lugna lagunen och de omgifvande träden, medan andra sutto i kretsar och sjöngo sånger på landets språk. Vi satte oss på sanden och slöto oss till dem. Sångerna voro improviserade och jag tror, att de hade afseende på vår ankomst. En liten flicka sjöng en strof, hvilken de öfriga togo upp i kör. Hela uppträdet lemnade oss det otvetydigaste bevis på, att vi sutto på stränderna af en ö i det vidtfrejdade Sydhafvet.
Den 17 november. — Denna dag räknas i loggboken som tisdagen den 17, i stället för måndagen den 16:e, till följe af vårt
