Sida:En naturforskares resa omkring jorden.djvu/368

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
360[kap. xviii.
tahiti och nya zeeland.

hvita molnmassor uppstaplade, hvilka bildade en ö i den blåa luften, liksom Eimeo sjelf bildade en på det blåa hafvet. Ön är helt och hållet omgifven af ett ref, med undantag af en liten inloppsöppning. På detta afstånd kunde man endast skåda en smal, men mycket tydlig, lysande, hvit rand, der vågorna först mötte korallmuren. Bergen stego tvärbrant upp ur lagunens spegelblanka yta, som låg innesluten inom denna smala, hvita rand, utanför hvilken hafvets vågor mörkblåa häfde sig. Taflan var anslående. Man kan lämpligen jemföra den med en gravyr infattad i ram, då ramen föreställer brottsjöarne, papperet kring kanten den lugna lagunen och gravyren sjelfva ön. När jag om aftonen nedsteg från berget, mötte mig en man, som jag hade förnöjt med en obetydlig gåfva, medförande varma stekta bananer, en ananas och kokosnötter. Sedan jag vandrat under en brännande sol, vet jag ingenting angenämare, än mjölken af en färsk kokosnöt. Ananas äro här så vanliga, att de ätas ungefär i samma ymnighet, som vi äta rofvor. De hafva en utmärkt smak, kanske bättre än de, som blifvit odlade i England, och jag tror att detta är det högsta loford man kan gifva någon frukt. Innan jag gick om bord underrättade mr. Wilson tahitiern, som visat mig en så lämplig uppmärksamhet, att jag önskade att han och en annan karl skulle följa mig på en kort utflygt bland bergen.

Den 18 november. — Jag kom i land tidigt på morgonen och förde med mig något lifsmedel i en påse, samt trenne filtar för mig och min uppassare. Dessa bundos vid ändarne af en lång stång, som turvis bars på axeln af mina tahitiske följeslagare. De äro vana att på detta vis en hel dag bära så mycket som femtio marker på hvardera ändan af sina stänger. Jag tillsade mina följeslagare, att sjelfva förse sig med mat och kläder, men de sade att det var godt om föda i bergen och att till betäckning var deras eget skinn nog. Vår väg gick genom dalen Tia-auru, genom hvilken en flod flyter ut vid Venus-udden. Denna är en af de förnämsta strömmarne på ön och dess källa ligger vid foten af de högsta, midt i landet belägna spetsarne, som resa sig till en höjd af omkring 7,000 fot. Hela ön är så bergig, så att det enda sättet att tränga in i det inre, är att gå uppför dalarne. Vår väg gick först genom skogar, som på ömse sidor begränsade strömmen, och de utsigter, hvilka här och der öppnade sig mot de höga midtelspetsarne, sedda liksom genom en allé, med här och der en vajande kokospalm på ena sidan, voro högst pittoreska. Dalen blef snart trängre och sidorna högre och brantare. Sedan vi vandrat ungefär tre till fyra timmar, funno vi att dalgångens vidd knappast öfversteg strömbäddens. På ömse sidor voro bergväggarne nästan