lodräta, ehuru till följe af de vulkaniska lagrens lösa beskaffenhet träd och en frodig växtlighet uppsköto från hvarje utspringande kant. Dessa branter måste hafva varit några tusen fot höga och det hela bildade en bergsklyfta, som var vida praktfullare, än allt hvad jag någonsin förut sett i den vägen. Ända till dess middagssolen stod lodrät öfver dalgången, kändes luften sval och fuktig, men då blef den qvalmig. Vi åto vår middag under skuggan af en klippkant, vid foten af en vägg af pelarformig lava. Mina vägvisare hade redan anskaffat en rätt af småfisk och sötvattensräkor. De medförde ett litet nät, utspändt på ett tunnband, och der vattnet var djupt och gick i hvirflar döko de, samt följde likt uttern med öppna ögon fiskarne i hålor och vrår och fångade dem sålunda.
Tahitierna äro lika händiga som amfibier i vattnet. En anekdot, som Ellis omtalar, visar huru hemmastadda de känna sig i detta element. När man år 1817 skulle föra i land en häst för drottning Pomarre, så brusto gjordarna och han föll i vattnet, hvarpå vildarne genast hoppade öfver bord; och genom sina rop och fåfänga bemödanden att hjelpa, höllo de nästan på att dränka djuret. Men så snart hästen kom i land, tog hela befolkningen till flykten och försökte dölja sig för det menniskobärande svinet, såsom de benämde hästen.
Litet högre upp delade strömmen sig i tre små åar, af hvilka man icke kunde komma fram utmed de tvenne nordliga, till följe af en rad vattenfall, som nedföllo från det högsta bergets taggiga spets. Den tredje var efter allt utseende lika otillgänglig; men vi lyckades likväl gå uppför den på en högst ovanlig väg. Dalens sidor voro nämligen här nästan brådstupa, men såsom ofta händer med lagrade klippor, framskjöto små kanter, hvilka voro tätt bevuxna med vilda bananer, liljeartade växter och andra tropikernas yppiga alster. Då de klättrade utåt dessa kanter och sökte efter frukter, hade tahitierna upptäckt en stig, på hvilken man kunde klifva upp för hela branten. Det första uppstigandet från dalen var mycket farligt, ty det var nödvändigt att gå uppför en brant, naken klipphäll med tillhjelp af de rep, som vi medförde. Jag kan icke förstå huru någon menniska kunde upptäcka att detta förfärliga ställe var den enda punkt, der bergets sida kunde bestigas. Vi gingo derefter försigtigt långs med en af de utskjutande klippkanterna, till dess vi kommo till en af de tre strömmarne. Denna kant bildade här en flat häll, ofvanför hvilken ett, några hundra fot högt, vackert vattenfall nedsände sitt vatten, medan nedanför ett annat högt vattenfall föll i hufvudströmmen i den vid våra fötter liggande dalen. Från denna svala och skuggrika vrå gjorde
