Sida:En naturforskares resa omkring jorden.djvu/377

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
1835.]369
ö-viken.

ett djupt ”åh” från stranden rundt omkring hela viken. Matrosernas sånger blefvo äfven mycket beundrade och drottningen sade, att hon trodde det en af de mest larmande helt visst icke kunde vara en psalm. Det kungliga sällskapet återvände icke i land förr än efter midnatt.

Den 26:e. — Om aftonen styrde vi kursen till Nya Zeeland med en lätt landvind och när solen gick ned, hade vi en afskedsblick af Tahitis berg, den ö, hvilken hvarje dit anländ resande har egnat sin gärd af beundran.

Den 19 december. — Om qvällen sågo vi Nya Zeeland på afstånd och kunde nu anse oss i det närmaste hafva öfverseglat Stilla hafvet. Man måste hafva öfverfarit detta stora haf, för att fatta dess omätlighet. Ehuru vi snabbt foro fram flera veckors tid, sågo vi ingenting annat än samma blå, djupa haf. Äfven inom ögrupperna äro öarne endast fläckar och ligga långt ifrån hvarandra. Vana att se kartor, ritade i liten skala, der punkter, skuggningar och namn äro tätt hopade, kunna vi icke riktigt bedöma huru oändligt liten proportionen af torrt land är till vattnet i denna vidsträckta rymd. Vi hade likaledes öfverseglat antipodernas meridian och voro lyckliga vid tanken på att hvarje mil vi seglade, var en mil närmare England. Dessa antipoder återkalla i minnet gamla barndomsminnen fulla af tvifvel och förundran. Det var icke längre sedan än några dagar, som jag blickade mot detta luftiga stängsel såsom en bestämd punkt under vår hemfärd; men nu finner jag, att denna, liksom alla dylika hviloplatser för inbillningen, äro såsom skuggor, hvilka en man, som rör sig framåt, icke kan gripa. En flera dagars storm har på sista tiden gifvit oss tillräcklig ledighet att mäta de blifvande stationerna på vår långa hemfärd och att innerligt längta efter dess slut.

Den 25 december. — Tidigt på morgonen inlöpte vi i Ö-viken och då vi några timmar lågo för stiltje nära dess mynning, uppnådde vi icke ankarplatsen förr än vid middagstiden. Landet är bergigt med jemna ytterlinier och är djupt inskuret af talrika hafsfjordar, som utsträcka sig från viken. Marken ser på långt håll ut, som vore den beklädd med groft bete, ehuru detta i verkligheten icke är någonting annat än ormbunkar. På de aflägsnare kullarne, äfvensom delvis i dalarne, finnes en hel mängd skogsmark. Den rådande färgtonen i landskapet är icke ljusgrön, och det liknar landet något söder om Concepcion i Chile. På åtskilliga ställen i viken ligga små byar med fyrkantiga hus af snyggt utseende spridda tätt ned till vattenkanten. Tre hvalfångarefartyg lågo till ankar och en kanot for då och då från den ena stranden

Darwin, En naturforskares resa omkring jorden.24