denna förändring. Missionärens undervisning är således trollstafven. Huset hade blifvit bygdt, fönsterramarne förfärdigade, åkrarne plöjda och sjelfva träden ympade af ny-zeeländare. Vid qvarnen såg man en ny-zeeländare hvitpudrad med mjöl, likt hans yrkesbroder i England. När jag betraktade hela denna tafla, tyckte jag att den var beundransvärd. Det var icke endast det, att England lefvande stäldes för mitt sinne; och likväl kunde man när det led mot qvällen, hafva ansett sig återkommen till England, när man hörde de husliga tonerna, och såg åkerfälten samt det aflägsna, kulliga landet med dess träd; ej heller var det den triumferande känslan, att se hvad engelsmän kunna åstadkomma; utan snarare de stora förhoppningar, som sålunda väcktes för denna vackra ös framtida utveckling.
Åtskilliga unga män, som af missionärerna blifvit friköpta från slafveriet, arbetade på landtgården. De voro klädda i skjorta, jacka och byxor och hade ett aktningsvärdt utseende. Att döma af en liten händelse, skulle jag tro att de måste vara hederliga. Då vi vandrade ute på fälten, kom en ung arbetare till mr. Davies och gaf honom en knif och borr, samt sade att han hittat dem på vägen och icke visste hvem de tillhörde. Dessa ynglingar och gossar tycktes vara gladlynta och muntra. På qvällen såg jag några af dem spela cricket; och då jag dervid kom att tänka på den stränghet, för hvilken man beskylt missionärerna, gladde det mig att se en af deras egna söner lifligt deltaga i spelet. En mera bestämd och angenäm förändring visade sig hos de unga qvinnorna, hvilka gjorde tjenst som huspigor. Deras snygga, renliga och friska utseende, likt ladugårdspigornas i England, bildade en egendomlig motsats till qvinnorna i de smutsiga kojorna i Kororadika. Missionärernas hustrur hade försökt öfvertala dem att icke tatuera sig; men då en ryktbar operatör hade ankommit söderifrån, sade de: »Vi måste verkligen hafva några få streck på våra läppar, eljest skrumpna de när vi bli gamla och då bli vi ju så fula.» Numera sker på långt när icke så mycket tatuerande som förr, men då det är ett utmärkelsetecken mellan höfdingen och slafven, så kommer det sannolikt att länge bibehållas. En viss tankegång kan för öfrigt så lätt öfvergå till vana, att missionärerna sade mig, att äfven i deras ögon såg ett slätt ansigte simpelt ut och icke likt en ny-zeeländsk herremans.
Sent på qvällen gick jag till mr. Williams hus, der jag tillbragte natten. Jag fann der en stor barnskara, hvilka voro samlade för julaftonen och alla sittande kring ett tebord. Man kunde knappast se en täckare eller gladare grupp, och att tänka att detta var midt i ett land, som var ett tillhåll för menniskoätare,
