färdiga hus och andra bygnader var i sanning öfverraskande. Icke desto mindre klagades allmänt öfver höga hyror och svårigheten att kunna få rum. Då man kommer från Sydamerika, der man i städerna känner hvarje förmögen person, förvånade det mig mycket, att man icke genast var i stånd att upplysa mig om hvem det eller det ekipaget tillhörde.
Jag legde en karl och två hästar för att föra mig till Bathurst, en by, som låg omkring tjugu mil inåt landet och var medelpunkten för ett stort fårafvelsdistrikt. Härigenom hoppades jag vinna en allmän föreställning om landets utseende. Den 16 januari på morgonen begaf jag mig åstad på min utflygt. Första dagsleden hunno vi till Paramatta, en liten landstad, närmast Sidney i betydenhet. Vägarne voro förträffliga och macadamiserade, till hvilket ändamåls vinnande trappsten hade hemtats på hela mils afstånd. I alla afseenden var likheten med England stor; måhända voro dock krogarne här talrikare. De i kedjor sammansmidda brottslingar, hvilka begått någon förbrytelse, voro de som minst liknade England. De arbetade sålunda sammanlänkade under bevakning af skiltvakter med skarpladdade gevär. Den makt, som styrelsen eger i sin hand, att genom straffarbete genast anlägga goda vägar öfver landet, har, som jag tror, varit en af hufvudorsakerna till denna kolonis ovanligt snabba förkofran. Jag tillbragte natten i ett mycket beqvämt värdshus vid Emu-färjan, ungefär sex mil från Sidney och invid vägen, som leder upp till Blå bergen. Denna väg är den mest besökta och har varit längst bebodd af alla i kolonien. Hela landet är inhägnadt med höga gärdesgårdar, ty gårdsbrukarne hafva icke lyckats att uppdraga häckar. Det finnes många bra hus och snygga bondgårdar der och hvar, men ehuru ansenliga marker äro under plogen, befinnes dock större delen ännu i samma tillstånd, som när landet först upptäcktes.
Växtlighetens stora enformighet är det märkligaste draget hos landskapet i större delen af Nya Södra Wales. Öfverallt finner man ett öppet skogsland, der marken delvis betäckes med ett mycket tunt bete och föga grönska. Träden tillhöra nästan alla en familj och de flesta hafva sina blad stälda i lodrätt, i stället för, som i Europa, i nästan vägrätt läge. Bladväxten är gles och af en egendomlig blekgrön färg, utan någon glans. Följaktligen äro skogarne ljusa och utan någon skugga, hvilket, ehuru föga hugnesamt för den resande under de brännande sommarsolstrålarne, är af vigt för landtmannen, då det låter gräs växa, der det eljest icke skulle det. Bladen fällas icke periodiskt, hvilket drag tyckes gemensamt för hela södra halfklotet, nämligen Sydamerika,
